1 V URI UUIR, fen 8 Nov. Hvaraf hjertat är fullt, deraf talar munnen. I svenska hoftidningen flödar ibland öfver hvad dess principaler tänka om svenska riksdagen och svenska folket. Bakruset efter det stora militirspektaklet, och måhända förvissningen att efter det sista kreditivets beviljende ej vidare för denna gång behöfva någon medgöriighet å ständernas sida, bar i dag, såsom det synes, gjort bemälte organ för upphöjda tänkesätt mer än vanligt öppenhjertig. Vid åsynen af de högvexta soldatgubbarne från Småland svallar hänförelsen öfver, och han utropar: Det är denna nyss hitkomna praktupplaga af Sverges allmoge, som gläder mitt fosterländska hjerta; jag har ledsnat vid det gamla skillingsmagasinet, denna wohlfeile Ausgabe, som påminner mera om prutande oah schackrande judar, än om det gamla svenska folket. Det är ju sublimt och framför allt fosterläirdskt! Det der gamla föraktade skillingsmagasinet — det är ej svårt att se hvilka de äro som dermed påpekas — bara föder och kläder sina soldater, medan andra exercera dem. Det vore visserligen beqvämast för dem, hvilkas talan Sv. T. förer, om det icke funnes någon svensk allmoge utom den som står under order och krigslagar, inga prutande och schackrande judar, funnes att tvista med om penningbevillningar; om svenska folket endast bestode af hofmän och soldater, om ingen allmoge, intet bondeeller borgarestånd behöfdes att föda dem, utan de kunde lefva af nådens solsken och få nya uniformer hvarje vår, lika lätt som liljorna på marken. FEja vore vi der! Men tiden är, som man vet, färderfvad, rå och materialistiek, och tills vidare får man tyvärr beqväma sig att krusa litet för det gamla skillingsmagasinet när man behöfver pengar, mot ersättningen att åtminstone få spotta litet på det, sedan man väl fått pengarne i sina händer, Om bondeståndet har den stora olyckan att stå djupt i hoftidningens onåd, — ehuru vi i parentes tro att dess starka skuldra nog torde räcka till för den bördan — så är bor. garståndet deremot föremål för blandade känslor och en efter känslorna proportionerad behandling. Hvem mins ej hur samma tidning behandlade hr Schwan i början af riksdagen, hura ban, som då ännu stod på oppositionen: sida, likväl noga afsöndrades frän sina dåvarande politiska vänner och trakterades med smekande courtoisie midt under de ullfälliga tillrättavisningarne, på samma gång oppositionsmännen Billström oca Björck fingo erfara ett helt annat bemötande? Men äfven på hr Björck sken för några dagar sedan ännu en glimt af nådens sol, då hoftidningen (i J4 254) stod färdig att garantera honom en odödlighet lika tvärsäker som amen i kyrkan, bara för ett enda litet jaystum i kreditivfrågan. Nu är tonen åter omstämd; vill läsaren höra? Och 7 fonbladet, som tappade sina 2 och en hal? million? 3 borgareständet. Men han tappade ätmin stone. med contenance, som man säger, le beau joeur! så hade han ju qvar en aktningsvärd minoritet ef aägra 12-skilliogar. Men landet skall vara stolt öfwer utgången af voteringen i kreditivfrågan. Gud vare lof! det finnes ännu qvar grosshandlare i vår: borgareständ ; det är icke alltsammans puttel. Vi taga emot lofordet, och vi endast beklaga att motspelaren ej burit sin vinst med samma contenance som vi vår förlust, om detta ord annars här vore tillämpligt, då oppositionen aldrig satt i fråga att afstå de begärda medlen eller ens pruta på dem, utan endast velat bevilja dem i en annan och mera konstitutionel form. -Den alltför stora och oförmodade medgången har beklagligtvis stigit den vinnande parten åt hufvudet, en svindel har -bemäktigat sig honom, han raglar och pratar i fyllan och villan ut alla sitt hjertas hemligheter. Medgången är långt svårare att bära I än motgången, och svårast när den är ovänJ. tad och — oförtjent. Den föraktade skillingsupplagan af svenska allmogen och de hånade puitlarne i borgarståndet hafva, till denna motspelares lycka, lätt att glömma och förlåta, och om en sådan tid kommer, att hvarken skillingarnes eller hackornas uppoffringar torde blifva försmådda, hoppas och tro vi attingen af dem skall vidare minnas det vanvett som hoftidningen i ett obevakadt ögonblick utgjutit öfver deras hufvuden. Se— — K. M:t har, enligt P. T., den 13 sistl.