Aftonbladet – 4 november 1854, sida 2

det, min far. Hvad du känner om min äktenskapshistoria, kände han snart lika väl. Hennes fars ansigte var askgrått och han höll henne med begge sina armar. Jag har ej gjort något värre. Jag har ej vanärat dig. Men frågar du mig om jag älskat honom eller älskar honom, så säger jag dig öppet, min far, att det är möjligt. Sjelf vet jag det icke.n Plötsligt tog hon sina händer från hans axlar och tryckte dem mot sin sida, medan de länge undertryckta känslorna bröto fram i hennes ansigte, som ej mer var sig sjelf likt, och i hennes upprätta gestalt, som röjde fast beslutsamhet att med en sista ansträngning fullborda hvad hon hade att säga. I afton har han i min mans frånvaro varit hos mig och förklarat sig för min älskare. I detta ögonblick väntar han mig; ty jag kunde ej på annat sätt befria mig från hans närvaro, Jag vet ej om jag är bedröfvad, jag vet ej om jag blyges, jag vet ej om jag nedsatt mig i min egen aktning. Allt hvad jag vet är att din filosofi och dina läror ej kunna frälsa mig. Du, min far, har bragt mig i detta läge. Fräls mig då genom något annat medella Han fattade uti henne med stadig arm, i rättan tid för. att hindra henne att sjunka till golfvet. Men med ett förfärligt skri utbrast hon: Jag dör, om du håller mig! Lå: mig falla till marken ! Och han lade henne ned och såg sitt hjertas stolthet och sitt systems triumf ligga en medvetslös massa vid sina fötter. TJUGUNIONDE KAPITLET, Då Louise vaknade upp ur den dvala, hvari bon fallit, var det första som mötte hennes matta ögon hennes säng och hennes rum i det gamla hemmet, 1 början föreföll det