Aftonbladet – 2 november 1854, sida 3

AR AE TA anser jag det vara regeringens ovilkorliga pligt att mot landets representation visa den aktning och det förtroende, att inför henne rent ut tillkännegifra att det är för dessa behof, som folkets ytterligare skattebidrag tagas i anspråk. I stället fordrar man nu ett slags fullmakt af Rikets Ständer att anvärda medlen för fältläger eller militäröfningar till sjös, under det att man icke omtalar något slags behof att vidtaga beredelser till en väpnad mellankomst i den händelse denna skulle komma i fräga, och då den sjelfs diga ställning,, hvars bevarande, i den kongl. propositionen framhålles såsom mäl, utan tvifvel skulle, derest sjelfständigbets,anspråken sträcktes alltför vida, konva komma att hotas på ett vida eftertänkligare sätt, än genom ett aktift deltagande i kriget. Månne således regeringen icke, genom detta tvätydiga meddelande om ändamölet för användningen af de äskade medlen, låter svenska folket misstänka att man möjligen ämnar vidtaga rustningar eudast för effektuerande af enahanda slags sjelfständiga, politik, som den Preussens konung iyckes sträfva att vidhålla, oaktadt han, under förespegling af krigsrustniogar mot Ryssland, af folkets representanter erh5llit en kredit af ända till 30 millioner tbaler. Det är en öppen förklaring å regeringens sida, hvarpå jag anser Rikets Ständer ega de obestridligaste anspråk, så vida man af dem äskar förhöjda medeldispositioner; och denna förklaring torde vara i samma män mera oeftergiflig, som förtroendet hos representationen för flera af konungens nuvarande rådgifvare visat sig lindrigast sagdt högst vacklande: — ja, att till och med inom detta höglofl. ständ de gesom dem afgifna propositioner i många vigtiga frågor blifvit mötta med afslag, och man, utan att fela mot ssnnaingen, kan säga att den fraktion kfven på riddarhuset, som vid innevarande riksdag följt hvad man skulle kalla mimsterens fana, varit i de flesta fall reducerad till en så ytterst ringa minoritet, att den knappt synes kunna tillfredsställa den aldra måttligaste ärelystnad — för att ej tala om de högt utropade opinionerna inom borgareoch bondestånden. Under sädana förhållanden hade man skäligen bort förvänta, att högl. statsutskottet icke ätnöjt sig med de upplysningar, som angående behofven af ett förhöjdt kreditiv blifvit i det den kongl. propositionen åtföljande statsrådsprotokollet meddelade, eliter ansett tillfyllest att få uppgifeet huru mycket som äterstod af det för neutralitetens upprätthållande förut uttryckl:gen begärda och beviljade kreditiv, och deraf ensamt för garnisonsförstärkningar på Gottland samt i några gränsorter kostnaderna uppgått till den betydliga summan af 490,000 rår bko, samt för flottans kryssningar i Östersjön med proviantering 434,000 rdr samma mynt, utom 112,200 rdr af 5:te hufvudtitelns ordinarie anslag till exercis. Jag lemnar derhän, om det må kunna hafva varit förestafvadt af någon not frön kabinettet i S:t James, att Gottland skulle besättas med svenska trupper eller härleda sig från nägon politisk coutume ati den neutrala örlogsflaggan skulle svaja i Östersjön. Sådant må tillsvidare förblifva en diplomatisk hemlighet. Men hvad ingen torde bestrida är, att om vär neutralitet verkligen varit i fråga att hotas, de nyssnämnde åtgärderna troligen icke i åtta dagar förmått värna rikets oberoende och sjelfbestånd emot stormakter, så vida icke dessa i öfrigt fonnit både rättvist och klokt att tills vidare icke protestera mot Sverges neutralitet, utan fast heldre söka allt hårdare sammanknyta vänskapsbanden för en tid som stundar. Aäraf tyckes höglofl. statsutskottet skäligen haft anledniog att draga den slutföljd, att det föremäl, hvarför hr finansministern äskat den ifrågavarande kreditivförhöjningen, icke är af den beskaffenhet att några ytterligare medel, än de som redan fionas tillgängliga, derför böra anvisas, äfvensom att dä några andra föremäl icke blifvit ens omförmälda, hvartill medlen kunna vara eller skulle blifva behöfliga, samt ej heller, såsom vid föregående tillfälle då i sistl. Februari ett kreditiv begärdes, ens hemliga utskottets yttrande nu synes hafva blifvit af Kongl. Maj:t inbemtadt, statsutskottet saknat skäl att tillstyrka bifall ä den korgl. propositionen med mindre bestämdt uppgifves, att medlen äskas icke, såsom propositionen innehäller, för att bevara (bibehälla ?) rikets sjelfständiga (neutrala?) ställnin: — hvilken, cm den hotss icke kan bevaras med nägot kredit v utan att i och dermed ett krigstilstånd omedelbart inträder — utan, på sätt statsutskottet sjelf föratsätter och antager, för ordnandet och förbättrandet af rikets försvarsväsende,. Besynnerligt nog har likväl utskottet trott en utredning härom icke af politiska skäl böra meddelas eller egentligare uttryckt, af vederbörande begäras; (ty derförutan lärer väl utskottet icke kunna företaga nägon utred ning). Jag beklagar att i denna punkt min öfvertygelse befinner sig i fullkc mlig motsats till det höglofl. utskottets, emedan Jag förnämligast just af politiska skäl tror det hafva varit utskottets pligt att ovilkorligen fordra en sädan utredning. Jag inser icke, att detta i ringaste mån skulle kunnat blottställa vär diplomati, enär, om medlen erfordras för ordnandet af vära försvarsanstaiter och förstärkning af vår materiel, de förberedande ätgärderna icke lära kunpa med bästa vilja i verlden undandöljas, emedan dylika tillredelser ske genom de offentliga embetsverken, beställningar och leveranser, hvarom befallningarne icke lära kunna i mänga dygn förblifva obekanta för de utländska diplomater, hvilka vilja vinlägga sig att härom kunskapa — och att meningen ej heller måtte vara att hemlighålla dylika beslut, som egentligen kunna anses höra till försvarsverkets ordnande eller förböttrande, derom gifver det officiella bladet dagligen exempel, då det kungör det ena regeringsbeslutet efter det andra om rustningar af denna art i temligen vidsträckt skala. Således är det i sanning oförklarligt hvarföre det skulle kunna vara politiskt äf ventyrligt att regeringen inför Rikets Störder tillkän nagåfve att de politiska förhällanuena äro så beskaffade att regeringen ser sig nödsakad att förbsttra och föröka armåens eller flottans materiel, för att vara beredd på de eventualiteter af ett fredsbrott som skulle kunna inträffa,. Männe väl detta vore att yppa en diplomatisk hemlighet? eller skulle en sädan uppriktighet i ringaste män kompromettera värt högförsigtiga kabinett? Jag tror icke att dennas fråga kan af någon besvaras med annat än nej. Eller tvekade väl 1843 ärs minister alt helt öppet begära ett kroditiv för krigsrustvingar, och det gölide ändock då ett krig mot hela Tyskland. I hvilken svensk ft sterlandsanda yttrar sig dåvarande ministrar på riddarhuset?P Men se följden hade emellertid då blifvit att Rikets Ständer i konst tut:onel ordning, enligt 59 och 62 Reg. F. fätt ruppgifna de oundgängliga behof, till fyllande hvaraf redan befintliga medel möjligen kunna !lifra otillräckliga — man bade då icke kunnat snart sagdt efter välbehag använda dessa medel, till hvilka för försvarsväsendets ordnande oegentliga utgifter som helst, och slutligen hade det ifrå gavarande kreditwet då, icke säsom nu, blifvit ett blindt förtroendevotum i främsta rummet ät hr finansministern och samtliga de havs värda kolleger, om hvilkas endtledigande anmälan hos Kongl. Maj:t är vorden i 2:ne riksstånd beslutad, och som nu förmodligen påräkna att genom det förväntande bifallet till den ifrögavarande propositionen blifva fullkomligt rehabiliterade och erhälla som man säger en lysande revanche eller upprättelse för de mänga nederlag de förut under detta riksmöte med ett verkligt Jobs tälamvd sig underkastet. För min del är jeg åtminstone icke i stånd, att utleta någon annan avledsing hvarföre det statsrådsprotokoll, som skulle tjena Rikets Ständer till ledning vid pröfningen af den kongl. propositionen, blifvit inrättadt på sät: som skett och hvarföre hvarken utri heseller krigsministrarne, hvilka ä Rikets Ständers sida varit iöremål för yitriogar hvarken af missnöje eller afslag ä från dem utgängna propositioner, ho E. M:t gjort eller fatt göra framställningen om det ofcanämde kreditivet, utan initiativet i detta fall tagits af chefen för finansdepartementet, som mest af alla konungens rädgifvare varit utsatt för anmärkningar och dekonfiurer af alla slag. Mig synes för den skull, att tvisten i denna sak, om den reduceras till sin konstitutionella be-ydelse, gäller, huruvida minis:eren skall lyckas afiwinga Rikets Ständer ett örtroendeanslag, — tv så bör väl ordot kreditiv i