Aftonbladet – 2 november 1854, sida 3

Homan och Sundblad anmälte sina reservationer. Kreditivbetänkandet bordlades andra gåvgen. — Diskussion hos Ridderskapet och Adeln den 1 November om kreditivfrågan. Hr Dalman W. F. Ehuru jag icke vägar hysa deu förhoppning att hos en majoritet innom detta hus finna nägon sympati i den rigtning hvaruti jag går att yttra mig öfver det nu föredragna betänkandet, anser jag det likväl vara min pligt säsom representant att, i ett ämne af sä hög politisk och konstitutionell vigt, oförstäldt uttala min mening och få den förvarad i högl. ridderskapets och adelns protokoll. Frågan har två sidor. Den politiska, och den fi nanciella. För min del anser jag den förra vara den ojemförligt mest maktpäliggande, och anhäller för den skull att först få betrakta denna. Säledes börjar jag med den förklaring, att jag räknar mig till dem som obetingadt gillat den neutralitetsförklaring svenska regeringen, i förbund med Daomarks, afgifvit innan det krig utbröt, som f. n. häller hela vär verldsdel i ett tillstånd af oro och spänning. Det var då ännu icke möjligt för det svenska kabinettet att beräkna detta krigs hvarken ändamål, utsträckning eller Europeiska betydelse. De förenade rikenas neutrala ställning var då utan tvifvel förestafvad af en vis politik, för hvilken landet stär i stor tacksamhetsskulld ensamt hos H. M. Konungen och den ansvariga rädgifvarne, som enligt 11 S R. F. i dessa mäl är ställd vid H. M:s sida. Det var under sädana förhållanden alltid klokare att förekomma än förekommas, och min öfvertygelse är den att, utan ett sådant förutseende mätt och steg, och dess formliga erkännande af samtliga Europas sjömakter, värt älskade fädernesland troligen redan varit antingen inveckladt i kriget. eller mäst äfventyra de förstörande följderna af blokader och uppbrivgningar, hvilka lägo sä nära till hands för de makters talrika krigsskepp, som under den förflutna sommaren varit mästare öfver vära farvatten. Jag har också villigt med min röst bidragit att bevilja de medel, hvilka, dels på krigsministrarnes reqvisition i sistlidne December månad, de!s 1 påföljande Feb. mänad på tillstyrkan af Rikets Ständers hemliga utskott af Kongl. M:t äskades, för det då utan förbehäll angifna ändamälet att upprätthälla neutraliteten; och om jag än ansäg och ännu anser detta uttryck icke egentligen beteckna sjelfva saken, sä fann jag det likväl icke värdigt Sverge, att sorglöst hvila ps hanen under det hela Europa rustade, eller att icke vara på sin vakt för möjliga öfverrakningar från vår östra granne innan krigets fana ännu utvecklat sig, och vära kuster voro säkra att skyddas af vestmakternas flottor. Men då jag på detta sätt fullkomligt gifver min hyllning ät den veutralitets-politik, Kongl. Maj:t hittills följt, anser jag mig skyldig lika öppet erkänna, att jag lefver i den fullkomliga öfvertygelsen, att sedan det stora kriget fätt den vidsträckta omfattning som det nu äger, det icke längre blir möjligt, att äfven un der ett stundande är fullfölja samma politik. Jag hemtar icke stödet för detta mitt omdöme från nägot slags anspräk att vara invigd i diplomatiens hem ligheter, eller frän någon ledträd innom den labyrint af noter, som under neutralitetsperioden troligen varit vex lade mellan, kabinetten i Stockholm, S:t Petersburg, Berlin, Paris och London; jag drar denna slutföljd från allmänt bekanta fakta och den ställning frägan intagit icke blott på krigsteatern, utan fast mer inom opinionernas område i hela det bildade Europa. Det är, efter mitt förmenande, framför allt annat denna opinionens makt som gör det omöjligt för vesimakterna, att draga sig tillbaka innan ett afgörande steg är vunnet, för stäckandet af Rysslands välde. Det är äfven denna makt, som i längden skall göra det omöjligt för Österrike, Preussen och sjelfva den betänksamma förbundsdagen i Frankfurt att bibehäla en helt och bållet passiv ställning i den stora kampen. Det är slutligen denna makt, som äfven mäste tvioga Sverge att taga sitt parti, och detta blir i samma mån oundvikligt, som Sverges bistånd kan blifva af stor vigt för framgången af det europeiska härtåget. Utur derna synpunkt mäste, efter min tanka, hvarje försök å Sverges sida att med vapenmakt värna sin neutralitet, blifva både föfingt och oklokt. Ar detta en sanning, så följer ock deraf, att Sverges representation icke har rätt att offra folkets medel åt en sådan politik. Min tanka är derför att innan nägra medel beviljas, representatioren mäste hysa den bestämda öfvertygelse eller dervid fästa det oafvis liga vilkor, att de penningar som anvisas icke komma att uppslukas för ett sådant ävdamäl. Eu meddelsnde till Rikets Ständer i denna syftning från styrelsens sida finner jag för den skull böra vara ett conditio sine qua non för beviljandet af nägon förhöjning i det kreditiv, hvilket kan lyftas utan att rikets ständers sammankallan-e deraf blifver en följd. Förgäfves letar jag dock efter ens en antydning af denna mening uti det statsridsprotokoll för den 19 sistlidne September, hvarpå den kongl. propositionen i detia ämne sig grundar; utrikesministern bar der icke yttrat ett ord angående möjligheten af förändrade politiska förhållanden, hvilka möjligen skulle kunna förenleda en brytning, ej heller ha krigsministrarne, så vidt det kommit till Rikets Ständers kunskap, fästat E. M:ts uppmärksambet på nödvändigheten at: ordna våra försvarsanstalter, för att vi må vara beredda äfven på en sådan eventualitet. Endast chefen för f nansdepartementet hr .frib. Palmstjerna har anm att, för den händelse K. M:t näfven under påföljsnde ör skulle finna sig föranlsten att sammandraga rå gon större del af armeer ciler utrusta någon ligare del af flottan, tillräckliga medel för bes dande af dervid förefallande kostnsder icke vore att tillgå, hvarföre ett förhöjdt kreditiv i deita hön seende borde af Rikets Ständer tskas. Jag tillåter mig ina vidare kommentsrier öfver denna nakna och omotiverade anmälan: jag vill cndast yttra den mening, att om dylika truppsammandragningar eller utrustningar äfven päföljande r skulle komma att ske i enaharda afsigt, och med icke an dra resuitater än det innevarande, någon förhöjning af kreditivet icke synes vara af behofvet päkallad,