Aftonbladet – 23 oktober 1854, sida 3

med denna känsla, och det stängsel, bakom hvilket hon gömde sig, var bortfallet. Allt sammans mycket kuriöst och mycket tillfredsställande! Och likväl hyste han ieke en gång nu någon nedrig afsigt. Både i offentligt och enskildt hänseende skulle det vara långt bättre för hans samtid, om han och den ligan hvartill han hörde vore skurkaktiga med fu!l afsigt, än likgiltiga och sorglösa. Det är mot de kringdrifvande isbergen, som föras hit och dit af strömmen, som skeppen förgås. När djefvulen går omkring som ettrytande lejon, går han omkring i en skepnad, som svårligen några andra än vildar och jägare finna lockande. Men när han är putsad, fernissad och polerad efter nyaste modet, när han är trött vid lasten som vid dygden, då är han djefvulen i sin sanna skepnad. James Harthouse låg alltså makligt i fönstret och rökte, medan han öfverräknade de steg han gjort på den väg hvarpå slumpen fört honom. Det mål hvartill den förde låg tydligt nog framför honom ; men han plågade sig icke med några onödiga reflexioner deröfver. Hvad som skulle ske, skulle i alla fall ske. Som han hade ett temligen långt stycke att rida den dagen — någorstädes i grannskapet hölls ett offentligt möte, som gaf honom ett tillfälle att kläda harnesk för Gradgrindmännen — klädde han sig tidigt och gick ned för att frukostera. Han var nyfiken att se om hon förändrat sig sedan den föregående aftonen. Nej. Han börjad: der han slutat. Der visade sig åter att uttryck af intresse för honom. Han bestod dagen så mycket (eller så litet) till sin egen tillfredsställelse, som det var att vänta under dylika tröttande omständigheter, och red tillbaka klockan sex, Emel