autokraten öfver de misshälligheter som rådde mellan honom och hans österrikiska majestät, och tillade dervid: misshälligheter, som sannolikt äro bestimda att förstoras. Huru blef jag ej, för min del, slagen af denna tillagda fras! Det var å czarens sida en vink om hvad han, under vissa omständigheter som nu inträffat, förutsåg att han måste företaga i afseende på sin vän Frans Josef. Hvad skall, under sådana omständigheter, Preussen komma att företaga? Detta är hvad man frågar sig. Enligt politiken, sunda förnuftet och rättvisan borde svaret ej vara tvifvelaktigt. Tror Preussen sig löst från sinallians med Österrike? Då Österrike engång blifvit indraget i striden, kan Preussen fritaga sig från alt följa det? Skulle neutraliteten vara möjlig för Preussen? Skall det slutligen göra gemensam sak med Ryssland och gifva sitt materiella stöd i en motsatt riktning mot den hvari det gifvit sitt moraliska? Allt detta har man mycket svårt att fatta, äfven med inrymmande af famiijeförbindelsernas stora inflytelse och af den nationella sjelfviskhetens uträkningar. Europa mot Ryssland — är den politiska ställning som Ryssland beredt Europa, och med eller mot sin vilja skall Europa förr eller sednare antaga denna ställning; men hvilken plats än Preussen, beträffande österländska angelögenheterna, bereder sig i historien, så kan det väl hända att stora blad deri öppna sig för den unga kejsaren af Österrike. De yttre händelserna hafva en tryckningskraft, som i min korrespondens rycker mig till dem mot min vilja. Jag måste likväl säga er några ord om våra inre angelägenheter, och jag tar till öfvergångspunkt en sorgehändelse, marskalken S:t Arnauds död. Den har icke förvånat dem som kände marskalkens helsa. Den var bedröflig, och man kan ej annat än erkänna höjden af den ädla uppoffring som föranledde honom att begära befälet öfver orientaliska armåeen, ty han var nästan öfvertygad att han ej skulle komma tillbaka med lifvet. Några dagar efter sin afresa sade han till en af sina vänner, som för honom uttryckte sina välönskningar: bed endast, att det må blifva en seger som tar mitt lif ifrån mig! Mina egna böner gå ej längre än så,. Denna sorgliga bön har blfvit hörd. S:t Arnaud var tör öfrigt förtärd, att jag så må säga, af sin titel: marskalk af Frankrike. De lagrar denna titel förutsätter, och hvilka under det första kejsardömet voro de ärofulla vilkoren för dess ernående, röfvade från honom hans nätters sömn. Dessa Themistocleiska vakor röjde en stor själ. Barbes befrielse har gifvit anledning till åtskilligt prat. Det finns folk, som deri finna allting annat än ädelmod och som i det kejserliga beslutet endast se en politisk beräkning. Det är emellertid temligen svårt att begripa orsaken till en sådan beräkning. Det är ingen anledning att tro det kejsaren nu mer än vid andra tillfällen känt behofvet att blidka och försona demokraterna. Barbes svar har naturligtvis blifvit ansedt som storsinnadt af hans parti, som föröfrigt icke tviflade om sättet hvarpå han skulle mottaga sin frihet. Detta svar lärer flitigt cirkulerat underhand. Kejsaren har tillintetgjort honom genom att göra hans svar till lögnare. Ni vet att sådant är hans sätt. Ni mins att han gjorde på samma sätt med Changarniers I. 4 I Frankrike framför allt är detta sätt så; som . hvarje annat, till och med en smula bättre. Handelns och industriens ställning synes något förbättra sig. Franska bankens ista bokslut vittnar derom. Dess portfölj har ökat sig, — ett fenomen som man ej sett på de sex sista månaderna, tror jag; men denna förbättring är ännu föga kännbar. De höga priserna på alla slags lifsmedel trycka betänkligt på samhällsklasserna i smärre vilkor. Regeringen sysselsätter sig lifligt med dessa frågor, men ännu synes det onda ej vilja låta sig afhjelpas. Man talar om några illasinnade afsigter mot kejsarparet, men ingenting är bevisadt. A. H.