Aftonbladet – 23 oktober 1854, sida 2

darrade likt en snusgubbes. Efter en synnerligt genomträngande blick på honom, återtog hans följeslagare sitt vanliga lätta manår. Tom, ni är obetänksam. Ni väntar föl mycket af er syster. Ni har erhållit penningar af henne, Tillstå det bara., Nå väl, mr Harthouse, jag kan ej neks dertill. Men hur skulle jag eljest fått några? Hör är gamla Bounderby med sitt beständiga skryt, att han vid mina år lefde på två pence i månaden. Så ha vi här min far ständig! sysselsatt att dra hvad han kallar en linie, hvarvid han alltsedan jag var pojke söker binda mig fast med armar och ben. Så ha vi vidare min mor, som aldrig har någonting hon kan kalla sitt eget, utom sina krämpor. Hvad i Guds namn skall under sådana omständighKeter en stackars djefvul göra för att få pengar, och hvem skulle jag väl vända mig till, om ej till min syster! Han nästan gret och strödde rosenknopparne omkring sig dussintals. Mr Harthouse tog honom i knapphålet och sökte lugna honom. Men, min kära Tom, om er syster nu ej har några — Ej har några, mr Harthouse? Jag sägel ej att hon har. Jag har kanske varit i behof af mer än hon har. Men då hade de varit hennes skyldighet att skaffa. Och de hade hon kunnat. Det lönar ej mödan att göra en hemlighet af det efter hvad jag redan berättat er. Ni vet att hon ej gifte sig med gamla Bounderby för sin egen skull eller för hans skull, utan för min skull, Hvarför söker hon då ej att få af honom hvad jag behöfver? Hon behöfver ej säga hvad hon tänker använda dem tili; hon är listig nog om hon vill; hon kunde smeka sig till dem, om hon bara ville. Hvarför vill hon då inte, när jag säger henne hur vigtig!