Aftonbladet – 19 oktober 1854, sida 3

samhet på, att de flesta ord, hvart och xtt för sig, kunna sönderdelas i fiera efter hverandra följande delar eller stafvelser. Sed.n äfven detta genom tillräckliga öfningar bli: vit inhemtadt, är tiden inne ait öfvergå t!l den sista förberedande öfningen, mnemlig:n hvarje stafvelses upplösning i sina enkla språkljud. Härvid är det af den största vigt, att barnet lär sig utsäga och på det sättet få en bestämd föreställning om konsonantljuden i och för sig sjelfva, utan påhäng af något vokalljud. Såsom vi redan förut hafva anmärst kunna dessa, ensamma för sig, visserligen icke uttalas som ett klart och starkt ljud, ut:n snarare som ett slags hviskning, som uppkommer deraf att luftens utandande ur lungor.:a på flera olika sätt modifieras genom talorganernas olika ställning till hvarandra; emellertid är det i hög grad vigtigt, att barnet rcdan från början vänjes vid att, så godt sg göra låter, utsäga dessa hviskningseller konsonantljud ensamma för sig. Man. undvike således, om t. ex. fråga vore att upplösa stafvelsen bi i dess enkla beståndsdelar, att inpregla .hos barnet den oriktiga föreställningen att dessa utgöras af ljuden be och i (i stället för b och i); i stafvelsen di förekommer alls icke något e-ljud och bör således icke heller dit inläggas. Hittills har ännu icke varit fråga om någon läsning, utan endast om muntliga öfningar i talets uppläsning. Först när barnet blifvit fullt förtroligt härmed, är. tiden inne att börja meddela det ett begrepp om hur det går för sig att låta hvart och ett af de enkla tal-ljuden föreställas eller motsvaras af för-ögat synbara tecken och hur man på det sättet kan bli satt i tillfälle att med ögonen se, hvad man förut blott hört med stna öron. Man gör dervid bäst uti att börja med korta ord, helst sådana som bestå endast af en stafvelse och som hafva några ljud gemensamma med hvarandra, t. ex. sal, sol 0. 8. V. .Småningom och efterhand meddelas sålunda alla de mot de enkla tal-ljuden svarande tecknen eller de s. k. bokstäfverna. Bäst torde vara att dessa finnas skrifna eller tryckta på särskilta lappar eller på annat sätt lösa, så att barnet först vinner någorlunda färdighet uti att medelst deras hopläggning skriftligen framställa ord och kortare meningar, som af läraren eller af det sjelft uppgifvas, och att sålunda öfversätta det talade språket på ett skrifvet, innan det öfvergår till den motsatta öfningen att öfversätta skriftspråket uti talspråk, eller med andra ord till att läsa. En sjelfskrifven sak vid dessa öfversättningsöfningar från tal til skrift är, att man låter samma ljud alltid motsvaras af ett enda bestämdt tecken; det är tids nog att längre fram, vid innanläsningsöfningarna, rycka barnet ur dess lyckliga illusion, att det finns reda och sundt förnuft äfven i det faktiskt existerande och allmänt antagna skrifsättet, det i tryck och skrift förekommande, och i stället fästa dess uppmärksamhet på hvad bruket i vår s. k. rättstafning, fordrar. För sådana enkla ljud, t. ex. tj-ljudet, ng-ljudet, sch-ljudet o. s. v. för hvilka vårt alfabet ej eger motsvarande egna tecken, gör man bäst uti att tills vidare begagna några nya tecken, hvilka man efter behag kan bilda; vid läsningen ibok får man tids nog upplysa barnet om sådana galenskaper som att t. ex. stj (en förening af ej mindre än tre särskilta ljudtecken) skall betyda det enkla ljud, som förekommer framför ä-ljudet i ordet stjerna o. s. Vv. Slutligen erinra vi om nödvändigheten . att vid innanläsningsöfningarna välja böcker af sådant innehåll, som barnet med sitt förstånd kan fullkomligt uppfatta, cj såsom nu sker, katekesen och andra böcker, hvilkas innehåll ligger längt utöfver hvad man af ett barns fattningsförmåga kan begära. e Vi hafva nu i allmänna drag antydt, huru vi anse att den första undervisningen i läsa bör vara beskaffad. Så meddelad, som vi här hafva förordat densamma, finnes ingenting, som ej för barnet bör vara fullt fattligt och klart; barnet behöfver ej taga ett enda steg der det lemnar sitt förstånd och begrepp bakom sig. Det får utgå från hvad det redan har sig bekant, nemligen talet. Det lär sig upplösa talet i ord, orden i stafvelser, stafvelserna i enkla bokstafsljud. Det lär sig vidare efter hand alla de mot de särskilta enkla ljuden svarande synliga tecknen eller bokstäfverna, att medelst dessas hopläggning skriftligen återgifva de talade orden. Slutligen gedan detta är lärdt, öfvergår det till den motsatta öfningen att med bokstafsskriften framför sig återgifva denna i talade ord, d. Vv. 8. alt läsa. Hvad kan vara enklare och naturligare, än detta sätt att gå tillväga? Hvilken gång i undervisningens meddelande kan på samma gång mera öfverensstämma med fordringarne af sakens egen inre natur, och den lika berättigade fordran att undervisningen skall meddelas på ett sätt, att lärungen förmår full begripa det som förelägges honom? Vi tro oss derföre hafva egt rätt till det ofvan fällda yttrandet, att den mest systematiska undervisning, i att läsa äfven vore för barnet den mest lättfattliga och begripliga. Det återstår nu att med detta förfarande i korthet jemföra huru det för närvarande allmänt går till hos oss vid meddelandet af den första undervisningen i läsa. Som bekantär, för barnet genast, utan alls några förberedande öfningar, börja med att lära sig bokstäfvernas namn och utseende. Hur i grunden bakvändt detta är, inser man genast om man lott besinnar hvad bokstäfverna äro och beeckna. Bokstäfverna äro ju tecken för de enkla språkljuden. Det vore väl då i sin ordning att barnet först erhåller kunskap om ) Ett företräde kan man likväl ej fränkänna det beteckningssätt, enligt. hvilket hvarje särskilt ord-har sitt. egna tecken. Detta företräde är nemligen det att ett sädant ordtecken är lika användbart att ut trycka ett tyskt, som det motsvarande engelska eller fransyska eller hvilket annat språks ord som helst Ett och samma ordtecken kunde dä begagnas för att uttrycka t. ex. det svenska ock, det danska og, det tyska und, franska et, engelska and 0. s. v. liksom man också uttrycker nummertalen med samma siferfigurer, ehuru de på olika språk hafva olika benämningar. Genom ett allmänt användande af ett sädant be teckningssätt skulle en skrift, som vore skrifven t. ex. af en arab, eller turk eller kines, omedelbart kunna förstäs af hvilken annan som helst, och Ad A92t dan Ake HA OR Ke hr fn VE RA Jr rr Jet AA mo me OD FA mm CK) et ee ke ÅNS fet FR)