Aftonbladet – 19 oktober 1854, sida 3

ner. Samtidens bildning och vetande är att anse, om vi så få säga, som en stor stack, till hvilken millioner, lefvande och döda, lemnat hvar sitt lilla strå. Men detta till efterlefvande slägter öfverlemnade, ständigt växande arf, denna stack af kunskapsströv hade aldrig kommit till ztånd om ej talförmågan och språket funnits. Hvar och en hade då tagit med sig, vid sin bortgång från jorden, den lilla skatt af tankar han här hunnit förvärfva. Ja, ännu mer: det hade till och med för den enskilta menniskan varit svårt, om ej omöjligt, att göra sig sina egna tankar fullt klara och medvetna; tanken framstår nemligen då först fullt klar för oss, när vi klädt den iord. Om det redan är sannt, att det dunkelt sagda: är det dunkelt tänkta, så måste det med ännu större skäl kunna sägas, att det icke sagda, d. v. härs. det som alls icke olifvit klädt eller kan klädas i ord, är ännu mera dunkelt tänkt. Tiden för språkets första upprinnelse måste derföre tänkas som en tid, då menniskoslägtet utträdde ur ett dunkelt, halft medvetslöst känslolif, som en tid då tankens ljus för första gången tändes i menniskans inre. i Trots denna talets orätliga betydelse för menniskoslägtets fortgående uppfostran, är det likväl icke något i alla afseenden fullkomligt medel för tankens bevarande och meddelande. Såsom varande ingenting annat än en modifikation af ljudet, delar det med detta alla dess brister, så väl i afseende på tid, som rum. Dess varaktighet t tiden är inskränkt till det ögonblick, då det uttalas, dess uwutsträckning i rummet når ej andra än dem som befinna sig i den talandes omedelbara närhet. Det är af intet gagn, då tanken skall meddelas en frånvarande, föga eller intet, då den Iskall bevaras åt efterkommande. Dessa brister Järo också så väsentliga, att redan tidigt i menniskoslägtets historia behofvet kändes af och tanken riktades på deras afhjelpande — så långt tillbaka, att tiden för denna i menniskoslägtets historia epokgörande upptäckt — skrifkonstens uppfinning — nästan helt och hållet är insvept i mörker. Det var således nödvändigt att utfinna ett mera varaktigt uttryck för tanken, än det sora den har i det ögonblickligt försvinnande talade ordet. Detta skedde ;också genom skrifkonsten, d. v. s. konsten att uti för ögat synbara tecken föreställa de af örat förnumna ondljuden. Derigenom liksom fizerades det snart försvinnande talade fordet. Talspråket likasom dfversattes uti ett skriftspråk, som afhjelpte de svårigheter och olägenheter, som med det förstnämnda äro förbundna. Tankens meddelande blef härigenom mer oberoende af tid och rum än det förut varit. Det blef nemligen derigenom en möjlighet att meddela sina tankar äfven till en frånvarande, och hvad gom är ännu vigtigare, det blef möjligt att åt efterverlden bevara tankar och händelser, som i annat fall hade antingen blifvit förgätna, eller ock genom den muntliga fortplantningen vanställda — att ej nämna den oberäkneliga nytta för det borgerliga lifvets förhållanden, som blef en följd af denna upptäckt. Sedan idgen en gång var gifven, att låta de hörbara ljuden motsvaras af bestämda synliga tecken, eller med andra ord att öfversätta det talade, det af örat hörda språket till ett skrifvet, ett med ögat skådadt, så funnos flera sätt att gå till väga vid utförandet af denna id. Talet utgöres nemligen 1:o närmast ef en mängd på hvarandra följande särskilda ord; men 2:o bestå de allraflesta af dessa ord derjemte af (två eller flera) för örat tydligt åtskiljbara delar, uti hvilka ordet kan liksom sönderläggas och af hvilka det består; vi kalla dessa delar stafvelser. Vid ett uppmärksamt aktgifvande på uttalet af dessa stafvelser finner man slutligen, att 3:o de flesta af dessa också äro sammansatta ljud, som i sin ordning kunna ytterligare isärläggas. Genom denna talets fortsatta upplösning uti sina ljudbeståndsdelar, har man således slutligen kommit till enkla ljud, af hvilka ingen ytterligare sönderdelning eller upplösping är möjlig. För öfrigt märker man lätt att dessa yttersta ljudbeståndsdelar eller ljudelementer äro sinsemellan af väsentligt olika art. En del af dem, de 8. k. vokalljuden, kunna ensamma för sig klart och tydligt uttalas; den andra delen eller de sg. k. konsonantljuden äro knapjt hörbara eller uttalbara i och för sig: deraa uttal för sig, utan att de ljuda i förening med vokal-ljuden, liknar mer, för att så söga, en hviskning, än ett högt och tydligt ljud. Med den här antydda upplösningen af talet uti dess yttersta beståndsdelar, som för de flesta visserligen förut är en fullkomligt känd sak, hafva vi endast velat erinra om att man, vid utförandet af idgen att låta det talade och hörda spräket motsvaras af ett skrifvet och åskådadt, hade egentligen tre olika sätt att välja på. Man kunde nämligen till utgångspunkt välja antingen 1:0) hela de sammansatta ordljuden, och således låta hvart och ett i språket befintligt ord motsvaras af sitt egna och bestämda tecken, eller 2:0) med stafvelseljuden till utgångspunkt, uppfinna ett mot hvarje särskilt, uttalad stafvelse svarande skriftecken, eller lutligen 3:0) gå ut från de enkla ljuden, hvartill man genom talets fortsatta upplösande uti sina beståndsdelar slutligen kommer, samt gifva åt hvart och ettaf dessa enkla, talets ljudelementer dess motsvarande bestämda tecken. Endast det första och det sista af dessa tre sätt hafva, så vidt vi känna, blifvit använda vid utförandet af skrifkonstens idd: det första af kineserna, det sista af alla europeiska, samt flera andra folk. Det är ej svårt att inse hvilket af alla dessa sätt genom sin enkelhet och ändamålsenlighet eger det största värdet. Då enligt det första, det af kineserna använda sättet, det erfordras nästan lika många, sins emellan olika, skriftecken som språket innehåller ord d. v. 8. minst 40,000 olika skrittecken, (för de lärde eller mandarinerne, ehuru man i det dagliga lifvet lärer kunna taga sig skäligen bra fram med 5 å 6000), så erfordras deremot efter den grundsats, som hos oss är lagd till grund för skrifningen, (enligt hvilken hvarje enkelt ljud har sitt motsvaoo He Ho PP EE kH FP m MM AN HW TI RR ce t oo (fa BH Sr NR HH AA RA AO e rm pm OO -— RO Sr Oda Mm OMR OO rande tecken) endast omkring trettio olika skriftecken, genom hvilkas mångfaldiga kombineranda dot är mMölliot att naca och hactyimdt