Aftonbladet – 19 oktober 1854, sida 3

ar torbhällandet. Så enkel och naturlig denna grundsats än är, så har dock det hittills brukliga undervisningssättet i mångahanda måtto syndat mot .densamma. Dels har de särskilta ämnenas inbördes ordningsföljd ofta nog varit en alldeles bakvänd, och dels har man gått tillväga på ett lika bakvändt. sätt vid hvarje särskut läroämnes bibringande. I ena och andra fallet har man oftast låtit början ske med det, som först längre fram bort förekomma, som bort vara ett resultat af en föregående utveckling. : I förra hänseendet, eller beträffande läroämnenas succession, behöfva vi såsom stöd för vårt påstående blott erinra om det lika allmänna som förderfliga bruket att genast från början sätta katekesen i händerna på barnen, såsom föremål såväl för innansom utanläsning. Kan man tänka sig någonting mera orimligt, ja, man vore frestad att säga, grymt, än att genast sätta i barnets händer en bok, innehållande teologiska och dogmatiska satser och begrepp, för hvilkas begripande oftast erfordras ett temligen moget och utbildadt förstånd, men som till en del äfven äro af den natur, att de alls icke äro tillgängliga för något menskligt förstånd? Sådant har man likväl ansett som en lämplig läsning för barn! Hvad har också följden häraf nödvändigt måst blifva? Hvilken annan, än att den smula af förstånd, som lyckligt kunnat räddas undan förstörelse vid de ofta fleråriga 4), innehållslösa och själsdödande stafningsöfningarne, nödvändigt måst ytterligare reduceras och lemna rum för en allt större och större slöhet i förstånd och tankeförmåga, som just blifvit föranledd och underhållen deraf, att barnet blifvit tvingadt att sysselsätta sig med saker som det omöjligen kunnat fatta och som derför småningom mäst afvänja detsamma från att under läsningen begagna sig af sitt förstånd? Men detta är visst icke den enda följden af ett så orimligt förfarande. Det är nemligen knappt tänkbart, att icke denna för tanken och begreppet dödande läsning äfven skall utöfva en menlig inverkan på barnets gryende religiösa sinne, att den icke redan tidigt skall alstra, minst sagdt, ganska ringa intresse, om ej uppenbar motvilja, för det ämne, som bör vara det vigtigaste af alla. Och om så icke sker, så måste det vara icke till följe aj, utan trots den tidiga katekesläsningen. — Hvad här blifvit yttradt om det bakvända uti en för tidig och till följe deraf också begreppslös katekesläsning, kan till en betydlig del äfven tillämpas på flera andra ämnen, hvarmed barnen hittills i de flesta skolor fått börja vid en alltför tidig ålder. Men — för att ej blifva för vidlyftiga, nödgas vi inskränka oss till det redan anförda. Vi hafva derjemte påstått, att man hittills alltför ofta brutit mot den ofvan antydda, om vi så få säga, grundlagen för all undervisning. äfven i det hänseendet, att man inöm hvarje särskilt läroämne ej iakttagit den ordniog i kunskapens bibringande, som är nödvändig för att lärjungen må erhålla en klar insigt uti det han läser. Detta gällerisynnerhet språkundervisningen, undervisningen i modersmålet lika välsom den i de främmande språken. Vi påminna härvid om huru det vanm CC fr om Kv 6 RR CC AA ÅA, -e pe ret et mA 0 FR AR RA ON SV OA ligtvis går till vid den första grammatikaliska undervisningen i modersmålet. I stället för! att utgå från det faktiskt gifna språket och d göra detta till föremål för lärjungens åskåd-? ning och iakttagelse, så att lärjungen ledes5 till att sjelf utveckla de syntaktiska och grammatikaliska reglorna och begreppen ur detle för ögat och örat gifna språkmaterialet, och derigenom se dem liksom uppväxa under sina d egna ögon, hvilket i vår tanke är det enda? rätta och naturliga sättet att gå tillväga, sål? vida lärjungen skall å ena sidan erhålla enk klar insigt uti och å den andra finna sig in-N tresgerad af det ämne hvarmed han är sysselV satt, i stället för att gå tillväga på detta en-Jl2? kla och naturliga sätt, säga vi, sätter man58 genast i händerna på honom en torr och trå-2 kig grammatika, som på samma gång är nä1 stan omöjlig för honom att kunna förstå, och k just derföre också betager honom allt intresse hi för densamma. En massa af nya ord (substantiv, adjektiv, verb Oo. 8. Vv.), svåra att min-7 nas och ännu svårare att begripa då de sål5 tvärt, utan några förberedande öfningar i sats2 lära, skola inläras, skall genast inpluggas ilf hufvudet. Flera af dem, såsom t. ex. be-Jl greppet casus ( de olika former ett substanh tiv, eller annat till subjektsord användbart v ord, antager, allteftersom det begagnas tilllY subjekt, objekt, attribut — på frågan : hvars? — h O. 8. V. i en sats) äro af den natur att de omöjligen kunna fattas, innan nan förut er-1 hållit kännedom om satsens delar och inbör-d des förhållanden; icke desto mindre göresk början dermed genast. — Det skulle ej varaa svårt att visa, att äfven i andra läroämnen än lt: de nu anförda undervisningen bedrifves på ett s föga mera rationelt sätt, och att man ej hel-o ler vid deras meddelande iakttager den grundti satsen, att gå ut ifrån det enkla, lättfattliga, s det så att säga handgripliga, för att derifråno småningom leda sig till det mera svåra och si abstrakta. Men då detta ej utgör det egentsi liga föremålet för denna uppsats, må det nuln antydda vara nog. s Vi vilja nu tillse, om de felaktigheter som e vi i ofvanstående hastiga öfverblick af detls hittills brukliga undervisrfingssättet anmärkt ili afseende på de läroämnen som meddelas ild skolan, äfven vidlåda den allraförsta under-s visningen, nemligen den uti abe. Skulle såls vara händelsen, skulle det visa sig att äfven v denna del åf undervisningen bedrifves på etta sätt, som snarare är egnadt att döda och för-d qväfva, än att lifva och väcka den gryende fc tankekraften, så bör det vara desto angeläg-d nare att i detta hänseende en förändring sker e till något bättre, som i och med denna un-d dervisning grunden ofta läggeg till en tank-e lösket och slöbet, som sedan med all vanans sj makt fortfar och, en gång inrotad, ej så lätt m låter häfva sig. n ) Se Praktisk Handbok i Pedagogik och Methodik för )Y Svenska Folkundervisningen, af A. Oldberg, sid. 36.160 Ehuru det visserligen icke är möjligt att bestämma, sc bura läng tid ett barn behöfver genom stafnings(c öfningar förberedas, innan det får börja läsa innan i bok, tyckes man dock af erfarenheten vara bete rättigad till det påståendet, att ett barn med näcrorlunda fattningsgäfva och jemn flit bör inom ett