Aftonbladet – 18 oktober 1854, sida 2

der såg eldar och ångmachinernas svarta spökgestalter. Denna trakt, som småningom antog en blidare pregel, ju närmare man kom mr Bounderbys egendom, förvandlade sig der till en äkta landtlig nejd, om våren förgylld af aurikler och snöhvit af hagtorn och hela sommaren igenom slumrande i en bädd af sakta dallrande löfverk. På denna så skönt belägna egendom hade banken försträckt ett lån, som blifvit upptaget af en bland Coketowns magnater, hvilken, i fast föresats att skjuta en genväg till en oerhörd förmögenhet, missräknat sig på omkring tvåhundratusen pund. Sådana missöden träffade allt emellanåt de mest ansedda familjer i Coketown, ehuru bankruttörerna icke stodo i den minsta förbindelse med de lättsinniga klasserna. Det var en anledning till ej ringa tillfredsställelse för mr Bounderby atttaga denna lilla nätta egendom i besittning och med prunkande ödmjukhet odla kålhufven iträdgården. Det var honom en riktig fröjd att bo på kasernmanår bland de eleganta möblerna och trotsa sjelfva målningarne med sin härkomst. Jag har låtit mig berättas, sir,, kunde han säga till en gäst, att Nickits, den förra egaren, gaf sjuhundra pund för den der hafsstranden. Men för att vara uppriktig mot er, om jag i hela mitt lif ser sju gånger på den taflan, å hundra pund gången, lärer det bli allt. Nej, vid himlen! Jag glömmer ej att jag är Josiah Bounderby af Coketown. I många herrans år voro de enda taflor jag egde eller kunde förskaffa mig, på annat sätt än genom att stjäla dem, de etiketter, föreställande en man gom rakar sig framför en stöfvel, hvilka sutto på blanksmörjsbuteljerna, dem jag var glad få begagna då jag blankade stöflar och som jag sålde, då de voro toma, för en styfver stycket, och ändå ansåg mig ha gjort en god affär.