Aftonbladet – 17 oktober 1854, sida 3

kare af många små utslitna läror, de fattiga skolen j alltid hafva i ert grannskap. Odlen derföre hos dem, medan det ännu är tid, alla de fantasiens och böjelsernas gratier, hvaraf de äro mäktiga, till att försköna deras lif, som så mycket är i behof af försköning; eller skall i sjelfva ögonblicket för er triumf, när all poesi är utdrifven ur deras själar och de och en naken tillvaro stå ansigte mot ansigte med hvarandra, verkligheten taga ett vilddjurs hamn och göra slut på er alla! Stefan arbetade följande dagen och den derpå följande, utan att uppmuntras af ett ord från någon enda och skydd då han kom och gick, som förut. Vid slutet af andra dagen såg han land. Vid slutet af den tredje stod hans väfstol tom. Han hade uppehållit sig mer än en timma på gatan ntanför banken de begge första aftnarne; men ingenting hade händt. För att ej vara försumlig i sin del af öfverenskommelsen, beslöt han att denna tredje och sista afton vänta fulla två timmar. Der var fruntimret som förestod mr Bounderbys hushåll, sittande vid fönstret i första våningen, alldeles som han sett hecne derj förut; och der var portvakten, än talande med henne och än böjande sig utom fönstret och seende på fönsterluckan nedanför, på hvilken i stora bokstäfver stod ordet bank, än kommande ut genom porten och ställande sig på trappan för att hemta frisk luft. När han först kom ut, trodde Stefan att han såg efter honom och gick derföre nära förbi hovom; men portvakten egnade honom blott en hastig blinkning med ögonen och sade ingenting. Två timmar voro en lång tid att stryka omkring efter en lång dags arbete. Stefan satt på trappan till ett hus, lutade sig mot vägsen under ett hvalf, gick gatan upp och ned,