Aftonbladet – 17 oktober 1854, sida 2

Han blef misstänkt af sina kamrater,, sade Louise, emedan han gifvit ett löfte att ej sluta sig till dem. Det är troligen er han gifvit detta löfte. Får jag fråga er hvarföi han gaf det? Rachael brast i gråt. Jag begärde det ej af den stackars gossen. Jag bad honom undvika all tvist för sin egen skull, föga anande att han genom mig skulle råka ut för en sådan olycka. Men jag vet att han hundra gånger heldre ville dö än bryta sitt ord. Så mycket känner jag honom., Stefan hade med lugn uppmärksamhet åhört samtalet i sin vanliga tankfulla ställning med handen under hbakan. Han yttrade nu i en mycket mindre fast röst än vanligt: Ingen utom mig sjelf kan känna hvilken aktning, kärlek och vördnad jag hyser för Rachael, ej heller med hvad skäl jag gör det. När jag gaf detta löfte, sade jag henne som sannt var, att hon var min lefnads engel. Det var ett högtidligt löfte; och det är gifvet för alltid. Louise vände sitt hufvud mot honom och böjde det med en vördnad, som var någonting alldeles nytt hos henne. Hon såg från honom på Rachael och hennes drag mjuknade, Hvad tänker ni taga er till? frågade hon honom, och äfven rösten hade blifvit mjukare. Jo, madamerx, sade Stefan med ett försök att se glad ut, sedan jag slutat hvad jag har för händer, tänker jag lemna den här trakten och försöka på en annan. Lycklig eller olycklig kan man blott försöka; ingenting går utan man försöker, — så framt man ej vill lägga sig ner och dö.n Huru tänker ni fördas? Till fots, min vänliga lady, till fots! Louise rodnade och en börs syntes i hennes hand. Prasslandet af en bankonot hör