Aftonbladet – 14 oktober 1854, sida 3

(Insändt.) Ett litet kapitel om det stora kapitlet i Upsala. De högvördige fäderna taga sig understundom, som man vet, åtskilliga friheter, utan att så noga eftertänka, huruvida de stå tillsammans med rättvisan, billigheten och den goda ordningen. Ett färskt exempel härpå gifver oss domkapitlet i Upsala. Sedan stadens styrelse behagat till kolerasjukhbus upplåta folkskolans lokal, öfver hvilken den anser sig kunna friit disponera, har äfven domkapitlet lätit i samma ögonblick folkskoleseminarium upphöra och hemförlofvat eleverna, emedan deras lärosal olyckligtvis är i samma lokal. På hvad giltig grund och med hvad laglig rättighet domkapitlet tillåtit sig denna frihet, är verkligen benigt nog att förklara. Seminarium är belt och bållet en inrättning på statens bekostnad. Domkapitlet bar visserligen deröfver närmaste tillsyn, men ingalunda någon rättighet att efter eget behag låta dess verksamhet afbrytas, under hvilka omständigheter, som helst. Då staten äfven bekostar hyra för lokal, så hade det varit domkapitlets ovilkorliga skyldighet att sjelf anskaffa eller ock ålägga Upsala stad, af hvilken lokalen byres, att, dä den ville disponera densamma, anskaffa annat rum i stället, och icke, såsom nu skett, helt enkelt slå igen butiken och afskeda eleverna. Dessa, som derigenom hindras i deras beräknade kurs, lida äfven en ekonomisk förlust, då det ingalunda är troligt att domkapitlet ämnar betala de bostäder de byrt för hela terminen och den för mången dryga skjutsen till bemorten. Gå de nu tillika miste om stipendierna, så kan man åtminstone säga att domkapilet icke är någon paternell styrelse för fattiga ynglingar, för att icke säga, att proceduren är litet hufvudlös, hvilket kunde låta ursäkta sig, då sjelfva caput är vid riksdagen. —3—