ves numera ingen enda stat, knappast czarriket undantaget, hvars regent, så obunden han än må vara af konstitutioner och grundlagar, ej måste i sin allmänna politik taga det allmänna tänkesättet till rättesnöre och inför det allmänna omdömet framlägga sina handlingar och deras grunder. Vi tala ej om England, der genom föreningsfriheten och interpellationsrätten regering och folk stå i en oafbruten innerlig och förtroendefull vexelverkan; men se på Frankrike, huru omsorgsfullt dess enväldige herrskare studerar det allmänna tänkesättet, huru uteslutande han söker att på de nationella sympatierna grunda sin politik! Se på det autokratiska Österrike, det ränksmidande Preussen, och man skall finna ett oförtydbart begär till och med hos dessa regeringar att försäkra sig om massornas bifall. Då de icke hafva några representativa församlingar vid sin sida, hafva de i pressen sökt en brygga till folken, och de hafva i sina officiella tidningar framlagt så väl de diplomatiska akterna gom äfven grunderna för sina politiska trosbekännelser, med en öppenhet, som här i det fria, konstitutionella Sverge, med dess herrliga traditioner af en ärofull samverkan mellan folkmakt och konungamakt, finner sin komplettaste motsats! EEUnder en politisk konjunktur, då icke en gång den mest kortsynte kan föreställa sig möjligheten för Sverge att i längden fortsätta sin neutrala rol, kommer regeringen och begär en kreditivbevillning af flere millioner, utan den aldra ringaste antydning hvartill medlen behöfvas eller hvartill de skola användas, utöfver den dunkla och intetsägande frasen i chefens för finansdepartementet knapphändiga upplysning till statsrådets protokoll, att det ej finns tillräckligt mynt, i fall K. Maj:t äfven under påföljande år skulle pröfva nödigt att sammandraga några större truppmassor eller visa sin örlogsflagga utom sina hamnar. Och denna begäran om mera penningar kommer just innan Kongl. Maj:t är färdig att hemförlofva Rikets Ständer för två fulla års tid, utan att det folk de skola representera har den ringaste aning, den aflägsnaste möjlighet att göra sig ett begrepp om den po litik regeringen tänker följa. Är det meningen att väfven under påföljande år, — vi citera friherre Palmstjernas anförande till statsrådets protokoll — är det meningen att äfven då låta trupper marschera först bort, och sedan hem igen, att i alla verldens ändar visa vår beväpnade neutralitet i form af något ytterligare skrufskepp, bortskjutande värt krut på artiga saluter för de krigförande eskadrarne, utan att ens för öfning lossa ettskarpt skott? Eller är det meningen att öppet och sjelfständigt ansluta sig till vestmakterna, för att vid deras sida utkämpa verldsstriden och med dem dela segrens lagrar? Eller — ty att Sverge skulle kasta sitt svärd i Rysslands vågskål, är en förutsättning så kränkande, ja så förkrossande för svenska namnet, för dess bragdrika historia, för allt sundt vett och all mensklig känsla, att vi måste tillbakavisa den med ovilja — eller är det slutligen meningen att hand i hand med det slingrande Preusen äflas att upprätthålla en beväpnad medlaremakt midt emellan de stridande, med fordran att ur den inbillade oväldens anspråksfulla ståndpunkt i sista hand bestämma kampens utgång? Är det afsigten att för ett sådant ändamål samverka med Danmarks hatade och föraktade minister, i fall nemligen denna styrelse kan i Berlinerhofvets gunst räkna på ett fortfarande skydd mot den rättmätiga oviljan hos egna medborgare? Är det måhända ej alldeles utan betydelse hvad halfofficiella tidningar i andra länder stundom antyda, och att det preussiska jukerparticts korrespondenter i Berlin kunde, samma day friherre Palmstjerna till ständerna öfverlemnade den kongl. propositionen om det mindre kreditivets förhöjning, skrifva till en Hamburgertidning, att denna kreditiv-fordring i Berlin tolkades på två sätt, antingen såsom ett närmande till vestmakterna, eller, såsom den egentligen kompetenta sidan betraktade saken, såsom ett bevis på att Sverge i sjelfva verket vill sätta sig i stånd att kunna med behörigt eftertryck motstå uppmaningar att öfvergifoa sin neutralitet, från hvilket håll dessa uppmaningar än må komma.r Ehvad än vår regering tänker — och något måste den väl ändå tänka — så har den förstått exellent att insvepa sina afsigter i den mest ogenomträngliga molnslöja. Den har tegat såsom muren när nationen väntat att den skulle tala, och har den någongång talat, så har det varit för att göra rättvisa åt Talleyrands ryktbara sats, att orden äro menniskan gifna för att dölja sina tankar. Vi hafva hittills talat om den första statsmakten. Hvad tänker den andra, eller bör den tänka något alls i frågan om rikets stöllning till främmande makter? Det är genom att bevilja eller afslå de begärda anslagen, eller genom att vid deras beviljande fästa vissa vilkor, som grundlagen gjort till rätt och pligt för representationen att uttala sitt omdöme i dylika frågor. bidumsitnänd — Svenska Tidningen har i ett par artiklar återkommit till frågan om det extra kreditivet. I den första visar hon sig missnöjd med den förmenta utvidgning,, som Aftonbladet förklaras vilja bereda åt konungamakten, genom en sådan tolkning af 63 S regeringsformen, att konungen skulle ega rätt lyfta det för infallande krig, afsatta stora ban dtlgat innan krigat var höriadt, allar Oföpa