Aftonbladet – 4 oktober 1854, sida 3

och alla menniskor skulle då bege sig af til kapellet i Massandra, för att öfvervara gudstjensten som der skulle hållas dagen till ära Jag gladde mig åt att ett tillfälle erbjöds mi; att vara vittne till de grekiska kyrkoceremo nierna och medföljde fursten dit. Fyra hä ön spända för en lätt faöton, förde os: snart till kyrkodörren, hvilken, lika väl som det inre af kyrkan, var fullpackad med folk iaf de lägre klasserna, klädda i sina ljusröd: bluser med granna skärp om lifvet. De såg obekymrade ut och tycktes ej hafva mycke medvetande af att de voro slafvar; likväl röjdes detta tillräckligt af det sätt hvarpå de helsade på min följeslagare, under det vi gingo förbi; ej nog med att hufvudena voro blottade, de bugade sig äfven ända ned till marken, med en slafviskhet i åtbörder, som verkligen var sorglig att åse. Så fullpackad kyrkan än var, så banade rangens och maktens talisman snart väg för oss upp till altaret. Kyrkan var pröktigt illuminerad, emedan en stor mängd af församlingsboerna förde ljus med sig, hvilka de, sedan ett af dem blifvit påtindt, lade på ett bord nära altaret framför popen; om dessa voro ämnade som skänk åf honom, eller åt den unge grefven, tog jag ej reda på. Kyrkosången, ehuru ej saknande allt intresse, föreföll mig likväl temligen enformig; furstens hofmästare, som stod nära intill oss, ansträngde sig på ett berömvärdt sätt för att åtminstone i qvantitatift, om ej just i qvalitatift hänseende gifva lyftning åt musiken. Den varma luften; som visserligen icke var alldeles oblandad, gjorde mig orolig för att ej kunna sträfva till slutet; likväl mildrade rökelsekaren de obehagliga tillsatserna i atmosferen, om de ock å andra sidan ökade värmen. Mot slutet af högtidligheten tillslötos dörrarne till den skärm, hvilken, likt förhänget framför det allraheligaste, undangömde altaret; sången upphörde, rökelsekaren borttogos, och hvar och en väntade i tyst förbidan. Slutligen blefvo flygeldörrarne midtfram åter öppnade och uppslagna, och presten, en jettelik figur med ett stort svart skägg, bärande på sitt hufvud en ofantlig bok, hvilken han fasthöll med båda händerna, framträdde och uppläste någonting med en stämma, som var bland de vackraste jag någonsin hört.