Aftonbladet – 4 oktober 1854, sida 3

lustiga upptäg. En gång vände sig en yngling, vi namn Nelson Beers till honom med anhållan att fi begagna en häst för att rida till Danbury, tre (eng. mils väg. Nelson varlärgosse i skomakeriyrket. Har hade blott en liten tid qvar af sina läroär och va icke utrustad med något särdeles klyftigt hufvud Min far tyckte visserligen att han gjort klokare iat gå denna väg till fots än att kasta bort pengar fö att lega en häst; emellertid teg han med hvad har tänkte. Vi hade en häst som hette Bob, som län. gesedan var kommen i den åldern att alla tänderne voro sin väg, och som ej hade långt qvar innan har skulle göra sin sista färd — ur lifvet. Han var bok. stafligen ett lefvande skelett, och nästan i samma belägenhet som den der yankeens kamp, hvilken var så skral, att hans cgare måste låna sin grannes häst för att hjelpa honom att draga det sista andedraget. Min far yttrade således som svar på Nelsons begäran, att alla hans hyreshästa vore ute och att han ej hade hemma nägon annan än en ryktbar racehäst, som han höll vid lågt hull, på det han skulle vara egnad att vinna priset i en kapplöping som snart komme att ega rum. Åh, låt mig få låna honom, jag skall rida så vackert på honom och skall icke skada honom det minsta., sade Nelson Beers. Det är ett alldeles för dyrbart kreatur, att jag skulle väga lemna det i händerna på en så ung menniska som ni är, svarade min far. Nelson fortfor att vara envis och min far att säga nej, tills det slutligen blef öfverenskommet, att hästen skulle få begagnas med det vilkor, att han ej finge ridas fortare än i gående eller lunk och att han skulle fodras med hafra fyra timmar i Danbury. Nelson steg upp på sin Rosinante, stolt i hägen som en kung, emedan han föreställde sig sitta grensle på den ädlaste racehäst i hela landet och att ett stort ansvar måtte hvila på hans skuldror, eftersom min fars sista ord till honom voro: Nelson, skulle näson olycka träffa djuret under det ni har det i er värd, så skulle ni ej kunna ersätta mig skadan med en hel lifstids arbete., Gamla Bob fick ganska ordentligt både hafra och vatten i Danbury, och efter några timmar satte mr Beers sig äter upp på honom oeh begaf sig till Bethel. Han beslöt att taga hemvägen öfver den stora betesvägen, såsom man kallade en nyligen anlagd väg, som gick genom ängar och moras, och hvilken var betydligt ginare till vär by. Nelson, som förmodligen för ett ögonblick glömde sitt stora ansvar, ville nu försöka sin racehästs förmåga att sträcka ut. Detta hade lilkväl den olyckliga verkan stt gamla Rob tog knäcken och efter en kort stund tvärstannade, utan att kunna förmäs vidare röra sig ur fläcken, hvarföre Nelson nödgades stiga af. Hästen darrade af kraftlöshet och Nelson Beers darrade af förskräckelse. En liten bäck rann fram genom moraset på sidan af vägen; och Beers, som tänkte att hans racehäst möjligen vore törstig, ledde honom ned i vattnet. Stackars gamla Bob fastnade der i gyttjan, och som han ej hade krafter nog att lyfta upp sina fötter, slöt han lugnt och stilla till sina ögon och trillade omkull i den mjuka bädden, der han som en riktig patriark uppgaf sin anda utan minsta dödsryckning. Intet tungomål kan beskrifva den stackars Beers häpnad. Han kunde icke tro sina ögon. Han försökte öppna hästens, men det ville icke gä. Han lade sitt öra till gamla stackars Bobs mun, men tog det åter bort i den yttersta förtviflan. Fan hade redan upphört att andas. Med fasa tänkande på mötet med min far och undrande om evigheten, sammanlagd med tiden, skulle vara lång nog för honom ait hiona aftjena hästens värde, tog han betslet från munnen på hästen, uppspände sadelgjordsremmen och drog af sadein, hvilken han lade på sin egen rygg samt gaf sig sedan 3 väg, dyster till sinnes, bem till vår by. Solen höll just på att gå ned, när min far blef varse sitt offer, kommande på vägen med sadel och tyglar kastade öfver sin skuldra samt med en blick som uttryckte den mest fullständiga förtviflan. Min far, som var öfvertygad om att gamla Bob hade gått bort ur denna veriden, gick honom muntert och vänligt till mötes, men antog med ens ett högst allvarsaxmt utseende. Stackars Beers nalkades mera lärgsamt och sorgset än om han hade följt en kär vän till grafven. När han kommit så nära att han kunde helsa, utropade min far: Huru, Beers, är det möjligt att ni kunnat vara nog värdslös att låta racehästen springa bort från er? Åb, värre än det, värre än det, sackade Nelson. Värre än det? Dä har ban blifvit stulen af näson som förstod sig på dyrbara hästar! Åh, hvilken galning jag var, som kunde lemna ifrån mig honom till någon! utropade min far med väl härmad sorg. Nej, han är inte stulen, sade Nelson. Inte stulen? nå, det var då väl, jag kan då hoppas få honom tillbaka; men hvar är han? jag är rådd du ridit honom lemlytt. Värre än det., stammade den olycklige Nelson. Nå, hur är det dä? hvar är han? hvad går ät bonom ?, frågade min far. Nej, jag kan icke säga det — jag kan icken, sade Beers med en djup suck. Men ni måste säga mig det, svarade min far. Det skulle alldeles örkrossi ero, suckade Beers. Säkerligen skall det göra det, om ban är allvar sam; skadad, svarade min far, men hvar ör han? HFan är död, sade Beers i det han samlade alla sina krafter för att uttala det förfärliga ordet; derefter tillslöt han sina öson och nedföll i en stol, alldeles öfverväldigad a! fruktan. Min far uppgaf ett så bjertskärande klagorop att Nelson störtade upp igen. Alla smörtans, förtvilans och fasans sinnesrörelser voro till punkt och pricka afmålade i min fars anlete. O! var icke för sträng emot mig, jag hade ej för allt i verlden velat att det skulle hända, sade Beers. Ni kan aldrig ersätta mig hästenu, svarade min ar. Jag vet det, jag vet det. Jag kan blott arbeta ör er så länge jag lefver, och så snart min lärotid ir ute, skall jag vara till er tjenst så länge ni näsonsin Önskar det., svarade Beers. Efter en stund blef min far lugn, och ehuru han visst icke tycktes kunna förlika sig med sin förlust, tågade han Nelson hur mycket han trodde sig vara skyldi honom. Jag vet icke — jag kan icke bedöma värdet af fulllodshästar, men jag bar hört sägas att de understunom skola vara värda ofantliga summor, svarade 3eersa. : Och min var en bland de yppersta i hela verlden, och alla menniskor skulle då bege sig af till lanAnllad 3 Mss RT