Aftonbladet – 4 oktober 1854, sida 2

bord var jemt och rätt slut, med ganska bedröfliga utsigter för den närmaste framtiden, då vinden vände sig och lyckligen förhjelpte både skuta och passagerare till destinationsorten. Författaren, som reste landvägen från Åbo till S:t Petersburg, har äfven egnat ett litet kapitel åt den frågan: vill Finland åter bli svenskt? en fråga som flitigt blifvit debatterad under sednaste tiden. Han besvarar den såsom de flesta så, att Finland aldrig skulle gå in på förnyandet af den gamla föreningen; i sedvanor och nationella grundsatser och inre förvaltning hafva finnarne, under de trettio åren som förflutit från det här skildrade besöket, oupphörligt skiljt sig mer och mer från de svenska traditionerna, och hvad som ej syntes sannolikt då, när svenskhetsandan ännu oförqväfd glödde hos alla, torde vara föga mindre än orimligt nu, då endast den höga ålderdomen minnes föreningen med Sverge, och den ryska politiken så väl förstått att begagna det dåraktiga öfvermåttet af finskhetsifver hos den yngre generationen, för att sönderslita det gamla sambandet med moderlandet. Man må i denna lilla brochyr icke söka någon systematisk beskrifning eller fortlöpande afhandling; författaren har tvertom under .ristående rubriker meddelat anekdoter, skildringar och små genrebilder, hvilka icke hafva aågot sammanhang med hvarandra men tillsammans gifva en temligen klar och bestämd totalbild af lifvet och sederna i Ryssland. Jen egentliga politiken finnes föga berörd, hufvudsakligen endast i ett kapitel om 1826 års militärrevolution, der den närvarande czarens högsinthet ej framstår i en alltför vacker dager; deremot finnas många små berättelser och skildringar som bjert måla korruptionen, vidskepelsen, spioneriet, det moraliska förderfvet i förvaltningen och lagskipninsen, lättfärdigheten i lefnadssätt hos de bildade klasserna, och den naturliga godhjertenneten, uppblandad med fin förslagenhet hos den ursprungliga ryssen. Författaren haricke skonat sin egen person, som emellanåt får igurera i politiska och andra äfventyr. Med mycken öppenljertighet skildrar han äfven tt kärleksäfventyr med en ung dam af börd. Skulle en så ytterlig tanklöshet och medgörlighet höra till regeln i det förnäma ryska umgängslifvet synes den endast kunna förklaras såsom en verkning af den aldra sämsta franska romanlitteraturen, hvilken, i ännu -nycket högre grad än hos oss, lärer utgöra len förnäma verldens förnämsta eller enda själaföda. tr . .