Aftonbladet – 25 september 1854, sida 3

Doktör Gumolius kunde ej undgå att finna det besynnerligt, att tala om stambanor och bibanor, dä man ej vet hvilka som skola blifva hvarken det ena eller det andra; ty om jag tänker hvilka förändringar vissa orter inom en ej lång tid kunna komma att undergå, kan inom kort den förklaras, som en stambana, hvilken nu definieras som bibana, och sä tvärtom. Det är säledes ej så fullt klokt att uppställa principer, hvilkas tillämplighet man ej fullt kan bevisa. Hvad sjelfva saken vidkommer, är den ej så vådlig man velat utgifva den för; ty här är ej fräga om 47 millioner, eller, om man tager munnen riktigt full, 100millioner, utan om hvad ständerna förmå uträtta, och det är väl ej för ro skull som vi nyss ventilerat och beslutat fonderade statspapper. Det var ju för jernvägar dessa medel beräknades. För min del är jag förvissad, att väganläggningen ej kommer att öfverstiga den af Kongl. Maj:t beräknade summan. Om vi af Köping-Hult-banan haft den led samma lärdomen, att det ej är rädligt att i dylika företag insläppa utlänningar, eburu jag ej bade den profetiska blick, af hvilken en annan berömt sig, att kunna förutse den politiska konjunktur, som skulle försvåra företaget, hafva vi dock deraf dragit den helsosamma lärdomen, att sätta lit till oss sjelfva, och vi hafva funnit lättade metoder i afseende på arbetet. Doktor Broman talade äfven för bifall, förklarande det som den enda rätta väg att uppnå mälet. Prosten Kullman instämde. Punkten bifölls utan votering. 2:dra och 3:dje punkterna biföllos utan diskussion. Med förbigående af 4:de, 5:te och 6:te punkterna öfvergick ständet till den 7:de, öfver hvilken diskussionen fortgick en stund, utan att i detta plenum hinna afslutas eller beslut fattas. Borgareståndet. Statsutskottets utlåtande JM 274, i anledning af väckta motioner om statsbidrag för jernvägsanläggningar, utgjorde hela aftonens öfverläggningsämne. Att afgifva en detaljerad redogörelse för diskussionen rörande de ifrågasatta jernvägsbanorna skulle blifva alltför vidlyftigt, utan att i samma män blifva för läsaren intressant. Vi inskränka oss derföre till att nämna, det hvarje föreslagen jernbana, säsom man lätt kan föreställa sig, hade sina förespråkare; och vi redogöra nu endast för de beslut som fattades. Punkten Litt. A., angående föreslagna jernvägsanläggningar genom Skåne och Smäland till Wettern, hade af utskottet blifvit afstyrkt. Denna punkt blef likväl efter en längre diskussion äterremitterad med 42 röster emot 11, vid hvilken återremiss fästades den af hr Schwan uttalade mening, att utskottet borde i förnyadt utlåtande föreslå för den ifrågavarande jernvägens anläggning emellan Jönköping och Malmö en lämplig anslagssumma. Utskottets afstyrkanden i punkten Litt. B., angäende jernvägsanläggningen emellan Wenersborg och Uddevalla, samt i punkten Litt. C , angående KöpingHultsvägens fortsättniog genom Skaraborgs län till Göteborg, godkändes utan diskussion. Punkten Litt. D, afhandlande hr Sundblads motion om anslag till en jernvägsanläggning frän Askersund fram till Köping-Hultbanan i närheten af Qvistbro kyrka, gillades, sedan likväl motionären, med hvilken flera andra talare förenade sig, sökt att få densamma återremitterad för anslags erhällande. Punkten Litt. E, i fräga om en jernväg emellan Köping-Hultbanan och staden Kristinesamn, lyckades deremot hr Wahlund att få till utskottet äterremitterad, emedan denna bana af ständet ansägs vara af dena vigt, att densamma nu borde anläggas, helst Wermland vore den provins, der man företrädesvis sökt realisera jernvägssystemet. Punkterna Litt. F. och G., afstyrkande väckta motioner om jernvägsanläggningar från Lindesberg till Köpingsbanan samt emellan sjöarne Barken och Wessman i Dalarne, gillades utan diskussion. Deremot utspann sig en lång diskussion rörande punkten Litt. H., angäende anläggning af jernvägar från Dalarne till Gefle eller Westeräs. Utskottets hemställan rörande denna fräga åsyftade, att staten borde med länebidrag understödja den ena eller den andra af dessa bäda linier, som först bildade bolag för dess anläggning eller, i händelse bolag för bäda linierna blifvit bildade, den banan, som af EK. M:t kunde anses behöfligast. I anledning häraf uppstod en läng strid angående största nyttan och nödvändigheten af de bäda ifrägakomna linierna, eller, såsom hr Stolpe yttrade, skönheten Fahlun hade förtjusat Gefle och Westerås, hvilka båda täflade om att få räcka den förstnämnda handen. Representan terne från Gefle yrkade på dess förening med Fahlun; Westeräs representant var deremot böneman för sin stad. Den sköna hade likväl tvenne egna ombud, hvilka förklarade hennes öfvervägande tycke för Gefle, som badade sig i hafvets salta bölja. Ständet ansäg äfven Fahluns förening med Gefle vara mest passande, i följd hvaraf bevänkandet i denna syftning äterremitterades. Bondeståndet. Jernvägsfrågan. Då i fredags förmiddag statsutskottets utlätande JM 273, i avledning af K. M:ts proposition i fräga om statens medverkan för jernvägars anläggning, jemte väckta motioner, angående sättet för dylika anläggningars åstadkommande, företogs, uppträdde först Sahlström och erinrade att nödvändigheten att förbättra de inhemska kommunikationerna långt före detta va rit insedd, erkänd och behjertad. Derom vittna de talrika väganliggningar och vägförbättrinsar, som under loppet af ett stort antal år blifvit företagna och utförda med betydliga kostnader för det skattdragande folket. Allmänna opinionen är nu för jernvägars anläggoivg, och det är högst vigtigt att af den hafva understöd, då man vill företaga sig vidt utseende företag med de stora kostnader för flere är, som sådana erfordra. Dessa jernvägsföretag äro nu så mycket vigtigare, som jordbruket kommer att taga en helt annan riktning, och det är nödvändigt att ställa så till att jordbrukets produkter kunna komma till hamnarne, derifrån de skola komma att i stor mängd exporteras i stället för att de hittills blifvit förstörda i bränvinspannorna. Det är högst angeläget att man sålunda bedömer jernvägsfrägan efter dess inre beskaffenhet, och då bondeständet erkänner nödvändigheten att bereda sig afsättningsorter för sina produkver, så grundar Sahlström derpä sin öfvertygelse att landet går en bättre utsigt till mötes. Dervid bör man erinra sig att vära varor bafva sin afsättning åt vester och att vi derifrän behöfva fylli de behof, som ej kunna förses med egna produkter. Vi komma också derigenom i större och lifligare förbindelse med våra naturliga vänner och bundsförvandter. Men för att tillvägabringa jernvägarne tror jag det blir nöd vändigt att använda en helt annan metod, än det af utskottet föreslagna skuldsättningssystemet. Bondeständet har fått sig en bränvinsskatt påtvungen, hvilken, sedan dena summa, som vid riksstaten blifvit beräknad till andra behof, blifvit afräknad, borde uteslutande användas till denna sak. Och detta borde i beslutet om bränvinsskatten göras till ett bestämdt vilkor för densamma. Jernbanornas bygzande tror Sahlström icke böra påskyndas fortare, än som med I dessa tillgångar låter sig göra, på det ej på ett konstladt sätt arbetskrafterna må dragas från de vanliga yrkena och alltför känbart höja arbetslönerna. För öfrigt lade han pä ståndsbrödernas hjertan att icke, oaktadt de flere möjligen välgrundade anmärkj