Aftonbladet – 25 september 1854, sida 3

behöfver afse direkt vinst, utan mer fäster sig vid indirekt fördel, att varutransporten blir den lifligaste. Professor Carlson. Hvad vädan angår att enskilda bolag skulle anlägga jernvägar, hafva några sådane vådor, att de skulle kunna gälla som bevis för satsen, ej visat sig af det skäl att regeringarne tagit mot dylika bolag sådana försigtighetsmått, att de ej kunnat skada. En strid föregår emellertid emellan de enskilda bolagen och statsbanorne, ehuru ännu ej är afgjordt, på hvilkendera sidan fördelen ligger. Fördelen hos statsbanorna äro: billigare taxor, ett solidare byggnadssätt, mindre afseende på enskilda intressen, fördelar som hafva sitt stora värde; hos de enskilda banorna mindre anläggningskostnad och billigare förvaltningskostnad,! som också förtjena sitt afseende. Produkten af bådas strid är dock en början att närma sig hvarandra, under erkännande att de bäda af denna allians haft den största vinsten. Tal, granskade den framställda jernvägshistoriken, men kom ej till samma vissa resultat som den föregående talaren. En ännu outkämpad strid mellan de båda jernvägsprinciperna blef det resultat tal. kom till af sin historiska granskning, och han hemställde om de. vore skäl att nu par preference fästa sig vid endera af dessa principer. Dertill komme indelningen af stambanor och bibanor, hvars distinktion ej är lätt att uppgifva, och gränsen mellan hvilka ej är lätt att determinera, samt hvilka lätt kunna störande komma att ingripa i hvarandras verksamhet. Tal. tviflade på fördelen att in abstracto fatta beslut öfver en princip. Vore det fråga om en bestämd bana, sädan som en mellan Stockholm och Göteborg, som skulle sammanbinda de bäda hafven och genomgä landets bördigaste provinser, skulle han ej tveka att till denna gifva sin röst. Domprosten Thomander. Det är ej första gängen ständerna rusta sig till att besluta öfver principer; så gjorde de 1840, då allmänna val proklamerades; så skedde 1844, då nya strafflagsprinciper uppställdes; men ännu hafva vi inga allmänna val, och lagprinciperna hvila under bordet. Med sådana minnes kunde det ej vara sä rådligt för dem som hysa betänkligheter att beträda ifrågavarande storartade principer, liksom det är mindre uppmuntrande för den som ej i förslaget ser några vådor. Den frågan framställer sig dock ovilkorligen: Kunna ständerna verkställa hvad de nu vilja bvsluta? Skola jernv?garne komma tili ständ för intet eller skola de kosta penningar? Jag antager det sednare. Hvad som för England och Belgien, efter man talat om dessa länder, kan vara en lätt sak, kan här blifva en svär; hvad som der är en möjlighet, kan här blifva en omöjlighet. Det är en märkedag den der dagen, som bär den kongl. jervägspropositionens datum, på hvilken efter då, eller möjligen natten förut, uppgjorda säkra beräkningar, man får den glada under rättelsen att jernvägar i vårt land skulle kosta blott hälften så mycket som i andra länder. Detta är visserligen en lycka uti olyckan; men den som i likhet med mig ej har ett alltför sanguwiskt temperament, vägar ej sätta lit till dylika, utan tvifvel med bästa förstånd och med största samvetsgrannhet gjorda beräkningar. Jag vågär ej hoppas att jernvägarne skola blifva billigare här än i andra länder, och för mig förvandla sig de i Kongl. Maj:ts proposition beräknade 47 millionerna till sitt dubbla belopp, ja möjligen kunna de öka sig till 100 millioner. Jag antager detta sednare belopp, hvarifrån skall man få de 5 millioner? som årligen behöfvas till ränta och amortering (ty jag förutsätter att man tänker betala hvad som lånas), på intet annat sätt än genom län. Man har visserligen som betalningsmedel uppgifvit öfverskott å stadsmedlen; men utom det nyhetens behag ett så oväntadt betalningssätt skulle skänka, har det ej erfarenheten för sig, eller om jag skulle uppsätta den metoden i en kateketisk form skulle frågan lyda: huru skall man få 100 millioner? jo, man skall missräkna sig. Men om så olyckligt skulle hända att stärderna ej missräknade sig mera hädanefter än hitintills, huru går det då med öfverskotten? hvarifrån skall man dä få de 5 millionerae, som erfordras till räntan och amorteringen. Man har talat om bankovinsten. Om denna vinst säger man vid hvarje riksdags slut: den skall användas till bankens konsolidering; men vid riksdagarnes början heter det: den skall användas till statsverkets behof, och se dessa sednare derä? men om äfven i lyckligaste fall man kunde af denna vinst päräkna !V, millon, hvarifrän taga de äterstående 4, millionerna? Om man skulle tala om att höja budgeten huru skulle det då komma att låta i landet? Om man hittills ej kunnat sänka skatterna, bar man dock aktat sig att förstora dem, och ett tal om att höja t. ex hemmantalsräntan eller nägon annan fix skatt blefve ej det mest välkomna. Detta gär säledes ej an. Nej, det är de indirekta skattekällorna, ur hvilka man skall ösa. Tullen! Det är sannt att Ständerna beslutat sig för en förnuftig tulllagstiftning, att man kan der hysa nägra förhoppningar, men resultaterna hafva ännu ej visat sig; dessutom kan man väl ej beräkna, under det man skuldsätter sig, en förökad förbrukning af öfverfödsartiklar, och för en omättlig konsumtion af nödvändighetsvaror säger magen nej. Jag vill af hvad jag sagt ej hafva den slutsatsen dragen, att jag är emot hvarje jernvägsanläggning, längt derifrän; jag vill blott att man skall hälla sig inom det möjliga, och läta det omöjliga vara oförsökt, ty vi skola väl ej skuldsätta oss sä att vi behöfva läna till ränta och amortering. Det är säledes ej skäl att tala om prine:perna sä högt, att dessas konseqvenser blifva totalt qvarstående i skuggan, Vid andra företag understödjer staten de enskilda som vilja väga nägot, här skall detta ej duga för den stora principens skull, ehuru jag anser detta sätt vida tjenligare och förr ledande till verkliga jernvägar än de stora principerna, som möjligen kunna prestera stora och vackra vägar på kartan, på hvilka man dock ej kommer synnerligen längt. Jag yrkar afslag å punkten. Biskop Heurlin genmälte de af föregående talare framställda anmärkningar, och synnerligast den som afsäg det stora beloppet, som vore erforderligt för jernvägarne. Talaren påminte att det ingalunda varit K. M:ts mening, lika litet som statsutskottets, att alla jernvägar i Sverige, som kunde blifva ingredi rande delar i ett stort jernvägsnät, skulle på en gäng företagas till byggning och att sälunda talet om den Bnorma summan af 100 millioner ej vore på sin plats. Meningen är att bygga sä smäningom som tid och krafter medgifva, och att Ständerne vid hvarje riksdag bevilja sä stort anslag, som tillgängarne till ränta och amortering kunna medgifva. Det vore blott nu. fråga om grundsatsen huruvida staten eller bolag skola bygga de så kallade stambanorna, och öfverensstämde talarens åsigter dermed uti de af prosten Holmberg uttalade. Vi hafva ett varnande exempel uti Köping-Hult-banan att insläppa enskilda bolag. Redan vid förra riksdagen yttrade jag min äsigt vara den, att staten bort öfvertaga äfven denna bana, och detta skalle ej kostat mer än räntegarantien; ty jag vill ej att engelsmän skola bygga vära jernvägar. Läna penningar af dem kunna vi, men ej låta dem bygga våra jernvägar. Hvad jag anade har inträffat, ehuru ingen dä hade öra för mitt tal. Jag önskar att det skall finnas en amorteringsfond. Kongl. Maj:t har dertill tänkt sig bränvinsskatten, statsutskottet ar föreslagit anslag, och jag är nöjd dermed. För nin del tillstyrker jag säledes ständet att, då det ej ir fråga om hvarken hundra millioner eller 47 milioner, utan blott om principer, hvars tillämpning tillkommer blifvande ständer, lemna sitt bifall till den ifrägavarande första punkten. SERIEN SE ENNART IE AEA Hans dotter kysste honom alltså, och hållande henne i sina armar, sade han: Jag kan nu försäkra dig, min älskling, att jag är