Aftonbladet – 25 september 1854, sida 3

skulle utföras af enskilda, men staten ega att inlösa dem efter fullbordandet, vore blott ett entreprenadsystem, som komme att förorsaka staten lika stor kostnad, som om den sjelf utförde arbetet. Tillsyn och förvaltning skulle också sedan i statens hand blifva vida dyrare, och säledes yrkade Nils Svensson afslag äfven på denna punkt, och önskade attjernvägsbyggnaderna skulle helt och hållet lemnas ät den enskilda företagsamheten och endast indirekte uppmuntras af det allmänna. 1 tredje punkten hade visserligen utskottet antagit att de smärre jernvägsanläggningarne skulle lemnas åt den enskilda industrien, men lemnat öppen frågan om statens understöd. Derigenom skulle anspråken nog komma att göra sig gällande. I sädant fall blir det aldrig slut på bemödandena att ipblanda staten, och dä troligen jernvägarne icke på länge skulle bära sig, så skulle de skattdragande och synnerligen jordbrukarne, som ej lära befrias från landsvägarnes underhåll och skjutsningsbesväret, få betala dyra bidrag äfven till dessa jernvägslinier, hvarföre Nils Svensson yrkade afslag äfven på denna punkt. Äfven fjerde punkten ville Nils Svensson afslå, då utskottet tillstyrkt 40,000 riksdaler mera än Kongl. Maj:t begärt och man borde antaga, att den ort, som önskade jernväg, äfven borde kunna åstadkomma de jemförelsevis obetydliga utgifterna för förberedande undersökningar. Likaledes yrkade han afslag på femte punkten, angående uppgörandet af plan till nästa riksdag för ett helt jernvägssystem, då ett sädant skulle erfordra flera hundra millioner och vi icke utan den största våda för allmänna och enskilda kredi:och penningeförhållanden skulle kunna disponera mer än 10—20 millioner. All upplåning af medel för jernvägar motsatte han sig. Johan Petter Danielsson talade äfven för afslag, emedan han ansåg förslaget stå i sammanhang med fondsystemet och trodde att det skulle förorsaka mycket missnöje. Anders Persson frän Örebro län ville att staten skulle anlägga de tvä nu föreslagna stambanorna och att det sedan skall bero på framtiden och den enskilda företagsamheten att anlägga bibanor. Han vill icke att medel skola ansläs till vidare undersökningar, utan att arbetet må företagas så fort som möjligt. Jöns Andersson gillade i allmänhet förslaget, utom den punkt som förordar större anslag än regeringen begärt till undersökningar. : Lekberg trodde icke att utskottet haft allvar med detta förslag, då det byggt detsamma på fondsystemet, men likväl förordat att staten skall understödja enskilda bolag med lån. Några instämde. Jonas Christoffersson trodde, att byggnad och förvaltning skulle bli dyrare om staten skulle öfvertag: saken, och var för öfrigt af Matts Perssons äsigt. Ola Svensson talade för de båda stora banornas byggande af staten, och att bränvinsskatten till det belopp, som öfverstiger de till andra behof påräknade 800,000 riksdalerna, dertill skulle anvisas, men ham wodde, att om enskilda finge deltaga i företaget, skulle derigenom större skyndsamhet vinnas. Nils Nilsson i Örebro län och Per Erik Andersson instämdes Nils Svensson erinrade dem, som talade om orättvisan af att orter, som ej komma att genomstrykas af jernvägar, skulle dertill bidraga, att man representerade ett helt, gemensamt, kärt fädergesland, och till-lade: Man må för öfrigt, sätta sig emot jernvägsbyggnaderna eller ej, jernvägar nödgas vi ha och skola också få dem — det bjelper ej att kärran knarrar, gå mäste hon ändock. Lars Larsson ansäg Stockholm-Göteborgs-banan minst nödvändig, emedan de mellersta provinserna redan hafva vattenkommunikationer. Han var för öfrigt af den tanken, att jernvägarne ej kunna begagnas vintertiden, och tyckte att om man skulle börja med någon, så vore det den skånska. Men staten borde ej inblandas i saken. Vidare erinrade han, att statens försök med industriella företag alltid slagit illa ut, säsom t. ex. i fräga om Motala verkstad. Han ville ej fordra anslag till nägot annat än undersökoingar och önskade att man ej skulle ingå i andra förbindelser än dem som de skattdragande kunde uppfylla. Lars Larssons föredrag var i sjelfva sättet för detsamma, om icke genom sina skäl, mycket egnadt: att tilldraga sig anhängare, och ganska mänga instämde också verkligen med honom. Ola Månsson menade att om staten skulle garantera enskilda bolag 5 procents ränta, så blefve det värre än att inläta sig på fondsystemet och med dessa: 5 procent bestrida bäde kapitalafbetalning och ränta, samt till slut ega banan. Skärgäårdsboarne borde ej; missunna de andra trakterna att få kommunikationerna underlättade, då föröfrigt äfven skärgårdsbo-. erna skulle hafva fördel af att landet i allmänhet. steg i välmåga. Man har ständigt klagat öfver postoch gästgifvareskjutsen. Mänune det icke nu skulle vara skäl att söka få den lättad genom jernvägar? Hade icke staten bidragit till Motala verkstad, så hade den aldrig kommit till ständ. Petter Gabriels son och Anders Persson frän Jönköpings län instämde. Anders Andersson genmälde Lars Larsson i allmänhet och erinrade särskildt att Stockholm-Göteborgbanan hade så mycket större skäl för att komma i ätanka i första rummet, som redan en god del af densamma är under arbete. Dahlgren och Carl Ersson instämde. Jöns Persson var isynnerhet för att en omfattande plan skulle uppgöras för ett helt jernvägsystem att framläggas vid nästa riksdag, och trodde att han ej skulle göra alltför stora beräkningar på bränvinsskatten. Förre vice talman Nils Persson erinrade att ett stort missnöje skulle uppstå genom skuldsättning, så mycket säkrare som bloit de 2 millioner, hvilka 1848 upplåntes och sedermera skulle betalas en läng tid utgjorde föremål för det mest bestämda ogillande. Om medel finnas sä är det skäl att bestyra om anläggning af de vägar som skulle komma att gä inae i landet. Sandstedt instämde. Medin var af samma tanke som Ola Mänsson och erinrade om behofvet af en jernväg i Smäland, der de tunga produkterna mäste transporteras ända till 12 mil på bjuldon. Lars Gustaf Andersson var af samma äsigt som Nils Svensson i Blekinge. Olaus Eriksson var emot att staten skulle anlägga vägarne, men ville att den skulle understödja företagen med län. Han ville äfven gifva medel till undersökningar. Holm och Anders Ersson frän Dalarne instämde. Hans Persson önskade att man icke skulle förhasta sig med att pälägga staten jernsvägsanläggningarne; men ville att en omfattande plan till nästa riksdag blefve utarbetad. Håkon Persson ville att staten icke skulle inblandas på annat sätt än som länegifvande och önskade att man icke för tidigt skulle draga vexel på en blifvande bränvinsskatt. Salin ville icke mer än bifalla de 83,666: 32, som Kongl. Maj:t äskat till undersökningar. Måns Månsson var emot utskottets förslag, och förklarade att om man ville ha jernbanor genom statens försorg, så vore det så godt gå in på fondsystemet, då det var upplyst att de skulle komma att kosta omkring 200 millioner. Olaus Börjerson ville att saken skulle genomföras af enskilta bolag och att staten skulle understödja den med län, sä vidt tillgång dertill kunde finnas. Henrik Andersson erinrade att Örebro-Hultbanan snart skulle ha blifvit färdig om staten i stället för räntegaranti hade beviljat län åt densamma, Om PEST SÖDER a 2 ATEA SKENET a en operation, som i förbindelse med de buskiga ögonbrynen och den romerska näsan framkallade en temiigen liflig framställning om en hök som håller vå att hugga ut öso