Aftonbladet – 25 september 1854, sida 3

ningar som kunde göras emot, förbise de stora fördelarne af sakens realisation. Om man använde bränvinsskatten till jernvägsbyg.naderna, så komme ocksä medien tillbaka till dem som fingo utgifva dem. U lånningars inblandning ansåg han särdeles olämpli erfarenheten hade visat att den ätminstone vällat dröjs mäl med utförandet. Deremot ville ban att enskilda skulle få insätta sina kapitaler äfven vid byggandet af stambanorna och deltaga med staten i dessas förvaltning. Bjerkander, en af motionärerna i ämnet bade icke väntat sig att utskottet skulle ha velat föra riket in på den halsbrytande skuldsättningens väg och kunde alldeles icke gilla detta sätt att realisera den för nationalvälståndet och folkets framåtskridande ytterst vigtiga jernvägsanläggningen. Sedan nu tillgångar kunde förmodas blifva disponibla af bränvinsskatten, frängick han sina förra förslager och önskade att skrifvelse mätte aflätas till Kongl. Maj:t med begäran, att han ville skyndsamt besörja nödiga undersökningar och läta påbegynna arbetet till att börja med mellan Köping och Stockholm samt på Westgötalinien åt Göteborg och vidare från Malmö till Jönköping för att derifrån ledas tiil förbindelse i Wester götland med den stora linien Siockholm-Göteborg, samt att bränvinsskatten, med afdrag af de påräknade 800,000 riksdalerna, härtill måtte anvisas. Henrik Andersson utvecklade sina åsigter i ett ut förligt anförande, hufvudsakligen ionefattande, att kostnaderna blifva större, om staten skall öfvertaga anläggningen, så väl vid sjelfva arbetet, som genom tillskapandet af en särskild embetsmannakär med sit dyrbara underhåll och sina efterhängsna pensioneringar. Den enda fördel han fann i statens öfvertagande af jernvägsbyggnaden låg deri attstaten kunde kommendera manskap af indelta armåen till arbetet, hvilket borde nägot minska de synliga kostnadssiffrorna, men tungan lades dä i stället på rotehällarne och soldaterna rycktes från sina torp för ändamål, som äro fremmande för deras kall, hvilket allt innefattade grofva orättvisor. Regeringens fördelar at dess transporter kunde erhällas genom kontrakt med bolagen, med så mycket mera skäl som staten genom lån eller räntegarantier borde understödja dessa bo lag och derför borde hafva någon fördel. Från sta tens sida vore nog gjordt, om den på sin bekostnad besörjde alla nödiga undersökningar och uppgjorde planerna samt under sin kontroll öfrerlemnpade utförändet ät den enskilda företagsamheten. Till desse undersökningar ville Henrik Andersson att tillräckligt anslag skulle bestämmas. Tobias Lind och Gabriel Andersson instämde häruti. Anders Andersson i Walla fann att de betydliga uppoffringar de olika orterna gjort för förberedande undersökningar bevisade att man på allvar ville genomföra saken. Både banan till Götebog och den frän Malmö till Jönköping borde sättas i verket, och bränvinsskatten dertill användas, emedan arbetet icke borde forceras mera än befintliga medel medgäfve. Nils Svensson från Skäne framställde först en allmän öfversigt af nödvändigheten att anskaffa jernvägar och ansåg att sädanas anläggning i provinser, som saknade kommunikationer, var blott gäldandet af en gammal skuld som de trakter, hvilka bade kanaler etc., af gammalt stod i till de andra, samt öfvergick derefter till det praktiska. Äfven han ville använda bränvinsskatten till arbetet, men trodde ej att den skulle bli sä särdeles stor, att den förslog långt. Dock ansäg han den blifva tillräcklig för hvad som kunde medhinnas till nästa riksdag. Det man bäst behöfde är enighet, och i öfverensstämmelse härmed önskade han att de båda stora banorna StockholmGöteborg och Malmö-Jönköping måtte samtidigt företagas. Hultman och Daniel Danielsson från Örebre län instämde. Ola Månsson talade för utskottets förslag. Det är nödvändigt att de båda ifrägavarande stambanorna på en gäng företagas. Det är lättare att staten sjelf utför arbetet, än att öfverlemna det ät enskilda bolag, med garanti af staten, då i alla fall staten fär tillsläppa penningarne. För öfrigt ville han alldeles icke att enskilda skulle deltaga med staten i byggandet af stambanorna eller deras förvaltning. För sia del önskade han att en iestämd summa af 5 millioner af bränvinsskatten måtte anvisas till nästa riksdag. Detta borde för denna tid vara tillräckligt. För detta ändamål ville han att hela betänkandet skulle återremitteras Petter G:brielsson, Anders Persson frän Jönköpings län, Medin och Jobannes Nilsson frän Malmöhus län instämde. Nyqvist skulle icke vara emot att staten öfvertog arbetet, om det blott vore fråga om dessa två banor, men då utskottet tillstyrkt att staten skulle bygga alla stambanor, så kunde han ej ingå på principen Dä naturligtvis flera jerovägar behöfra byggas, så fann han att hinder icke borde möta för enskilda att bygga bestämda delar af de stora stamlinierna. Han önskade att bränvinsfrågan måtte taga den vändning att 5 millioner mätte kunna fås af bränvinsskatten till detta ändamäl, men han tycktes icke vara sä säker derpä. För den händelse att bränvinsskatten icke skulle bli tillräcklig till denna summa, så ville ban att riksgäldskontoret skulle befullmäktigas att uppläna nödiga medel att fylla bristen. Matts Persson yttrade först i allmänhet, att det var orätt af dem som ifrade för jernvägarne att fordra att staten skulle anlägga dem, hvilket vore att taga af dem, som ej deraf hade fördel, och gilva åt dem, som lågo i närheten af banorna. Vidare ansäg hav att jernvägarne åstadkommit mycket ondt i andre länder, och att det var missnöjet med dem t. ex. med franska nordbanan, som förorsakat revolutioner. När man pu till på köpet vill supa sig till jernvägar, så försäkrar han för sin del att han icke ämnar sups fram jernvägarae ett enda fjät. Det är alltför omo raliskt att vilja skaffa sig fördelen af en jernväg på bekostnad af folkets försänkande i fylleri och laster De som hafva direkta intressen af jernvägarne mr söra sammanskott, och staten må gerna understödja dem med län, men att staten skulle bli administratör för dessa företag, det motsatte ban sig på det ifrigaste. Johan Andersson, Håkan Pettersson, Rudberg, Lindby, Ola Persson, Sablin, Anders Andersson från Östergötland och nägra andra instämde. Per Nilsson erinrade att Göta kanal kestat mänga millioner, som staten tillsläppt utan ati derför få någon direkt inkomst, men den hade haft fördel af det höjda välståndet och industriens uppblomstrande i landet, och detta skulle också blifva följden af jernvägarne. Emellertid trodde han att det skulle gå längsammare med saken, om staten skulle verkställa arbetet, hvarföre han önskade att enskilda mätte få deltaga i utförandet. Emellertid ville han att staten skulle understödja saken och lade mycken vigt på att anslaget blefve bestämdt, hafvande han intet emot att dertill anvisa 5 millioner. På eftermiddagen fortsattes plenum, dervid först Nils Svensson frän Ble kinge uppträdde. Han kunde alldeles icke ingå på att staten skulle, såsom utskottet föreslagit, anlägga stambanorna. Följden blefve att arbetet och sedermera förvaltningen blefve dyrare, än om enskilda associationer eller bolag öfvertoge omsorgen derom. Kunna icke sädana bilda sg, och kan icke folket i den ort der jernvägen framgär finna nog fördel af att j förena sig om utförandet, sä bevisar det att förslaget icke är ändamålsenligt eller behöfligt. Att derför beskatta folket i aflägsna orter, som aldrig kunna draga nytta af den af staten bekostade jernvägen, är en stor orättvisa. Han yrkade derföre afslag på första punkten. Utskottets förslag i andra punkten, att vissa delar SNES ANNAN UPON LK skulle bära sig åt dermed, eller hvilka följderna skulle bli af detta steg. Om hon på ögonblicket med pick och pack skul:e bege al 4äl ladu SSnadsaroe Allan Lona cm