Aftonbladet – 21 september 1854, sida 3

för bekostande eller understödjande afjernvägsanläggningar eller andra för rikets framtida gagn afsedda större företag.. De funno detta vara alltför vidligt. Nägra, säsom Sahlström, Anders Andersson, Per Nilsson, Jöns Persson, Ola Svensson, Jöns Andersson, Nils Andersson, Lars Rasmusson och Medin samt nägra andra, förklarade sig inse fördelen af ett väl ordnadt och förvaltadt fondsystem, men ville ej gifva sin röst till ett sådant i den nu föreslagna utsträckningen; andra voro bestämdt emot rikets skuldsättning utau trängande nödfall och öfverhängande fara, och dessa voro i allmänhet af samma åsigt som Matts Persson och Måns Månsson uttryckt i sina reservationer; Sallström ville alldeles icke att några stora summor, som ej voro för tillfället alldeles oundgängliga, skulle sättas i händerna på en rådgifvarepersonal, mot hvilken bondeståndet så nyss uttalat sitt misstroende; Lars Rasmusson ville ätminstone, om afslag icke kunde beviljas, otan äterremiss skulle ske, att utskottet förelades att uppgöra ett bestämdt förslag för betalningen af denna riksskuld, så att man mätte få veta hvem som skulle gälda den. Per Nilsson, Jöns Persson, Ola Svensson och Anders Andersson fruktade, att det skulle gå alltför lätt att sedan genomdrifva beslut om en mängd företag, som visserligen kunde anses nyttiga, men likväl icke voro så alldeles oundgängliga, om blott skuldsystemet en gång var infördt. Flera talade om vingleriet på börserna och fondspelet med dess enskilda förluster, och slutet blef, då sekreteraren icke fann hinder möta i grundlagen för afslag, att detta enstämmigt blef ståndets beslut. —AK