Aftonbladet – 9 september 1854, sida 3

tet den vetenskapliga institution, som afger sina yttranden i nämnde hänseenden; men ändock räcka 3 ej till, utan fordras 4 om ej 5. Presidenten med sin utomordentliga förmåga behöfver lönas som två. 85ledes blir kostnader densamma som nu. Det är äfven något mindre Jogiskt att till ecklesiastikkollegium hänföra medicinalärenden, aldenstund det för dem ej blir samma instans som för läroverksärendena, för hvilka konsistorierna äro, hvad sundhetskoilegium är för medicinalärenden, eller mellanlänken emellan den högre och den verkställande makten. För konsistorierna blir ået en högre instans, men helsovårdsafdelningen kommer att öfvertaga sundhetskollegii funktioner. Då tal. således ej kan tillstyrka att styrelsen öfver helsovården förlägges dit, och om man önskar bildandet af ecklesiastikkollegium, så böra der ej bopas en sådan mängd af ärenden, att den hindrar; hvarföre tal. yrkade afslag, för sävidt ej den ändring kan ske, att sista meningen i betänkandet uteslutes. Hr von Hartmansdorff hade vid motionens afgifvande tänkt på Preussen, hvars ecklesiastika styrelse är erkänd stä högt, om ej högst. Deriär presidenten en juridiskt bildad man, till hvilkens biträde komma sakkunnige män. Om så skedde här för sundhetskollegium, så förekommes en brist, som nu finnes, nemligen på juridisk kunskap, som hos läkare är helt naturlig. Visserligen har sundhetskollegium en sekreterare, som är juridiskt bildad, men det vore tillräckligt om chefen är det. Tal. hade i sin ungdom säsom notarie i sundhetskollegium och sedermera säsom chef för ecklesiastik-ärendena funnit att, med all aktning i öfrigt för nämnde kollegium, det icke kan förnekas en brist i förvaltningsärendena. Presidenten har, och kan hafva den. Dä förre tal. trott att de öfriga afdelningarnes medlemmar skulle på läkareaf. delningen inträda, och sakkunskapen säledes förtryckas, så hade han ej tagit kännedom om motionen. Meningen är att läkarne ensamt afgöra medicinalärenden. Men att tvertom det ofta torde vara nyttigt, att en läkare tillkallas vid behandling af ärenden på de öfriga afdelningarne, t. ex. om sjukvärden på landet. Universitetet omfattar äfven sjukvård. I våra fromma stiftelser ingä både sjukoch fattigvärd. Stora barnhuset har äfven undervisning i barnsjukdomarne. Hospitalerna utgöra en fattigvård för dem, som äro inköpta i fribröd, och sjukvård för de sinnessjuka; m. fl. som man kan uppräkna. Med ett ord, beröringen mellan sjukvärd, fattigvård och undervisning är mängfalldig. Men hvarföre tala om detaljerna här? Dessa hade tal. nödgats i motionen ingå uti för att blifva förstådd. Men Rikets Ständer böra deri ej ingå. Hufvudsaken är begäran om ett embetsverk, hvilket utskottet ock föreslagit. Visserligen vore godt om 4 olika sädana i stället funnes; men hvarföre göra dyrare än behöfs? Tal. håller ej på sundhetskollegii förening med ecklesiastik-kollegium, hvarföre han ej ville motsätta sig dess fränskiljande ur förslaget. Vigtigast är organisationen för dem, som sakna densamma. Grefve Sparre, E., ogillar förslaget, emedan, om det ej är rätt att i anslagsfrågor för embetsverk enskildes motioner upptagas, sä gäller det i högre grad om inrättande af nya embetsverk. Initiativet tillhör der konungen. Den kollegiala formen har ock ansetts mindre lämplig, hvarför fråga väckts om dess reorganisation. De befintliga religiösa oroligheter böra på ett varsamt sätt behandlas, och till deras lugnande hjelper ej det föreslagna kollegium. Vill regeringen hemta upplysningar i kyrkooch undervisningsärenden, så får den dem lämpligast af presteståndet, som för den skull är fördeladt på dessa tvä afdelningar, och af konsistorierna, som hafva samma domsrätt som bofrätterna. Hvad fattigvärden beträffar, så har den haft ett religiöst kyrkligt ursprung, men dess ärenden gä nu till landshöfdingeembetet och kammarrätten. Tal. afstyrkte förslaget säsom hvarken nyttigt eller lämpligt. Hr Ekströmer instämde i förslaget lika med hr v. Hartmansdorff, såvidt det ej rörer sundhetskollegium, alldenstund en andra instans vore för öfrige nämnde ärenden behöflig, hvilken medicinalärender redan ha i sundhetskollegium. Men tal. kunde ej underlåta att, i afseende på hvad blifvit anmärkt mot bristande administrativ känaedom, anföra att under de flera år tel. varit ordförande i detta embetsverk, han haft den tillfredsställelsen erfara, att inga klagomål blifvit förda eller anmärkningar gjorda, hvarken af kammarrätten eller rikets ständers revisorer. Tal. hade noga genomläst och begrundat motionen, och ville säledes fritaga sig från beskyllningen att hafva helt lösligen tagit reda derpå; men kunde ej finna att serafimerordensgillets funktioner borde öfverföras på sundhetskollegium, ty då måste detsamma mottaga förvalt ningen öfver hospitalshemmanen, hvilken förvaltning lämpligare borde uppdragas åt annat embetsverk. Deremot kunde uppsigten öfver lasaretterna med fördel öfverfyttas till sundhetskollegium. En i detta ämne nedsatt kommitt har föreslagit en dylik delning, hvilket förslag beror på nädig pröfning. Grefve Posse, Gösta, förenade sig i begäran om bifall. Bästa kriteriet på en styrelses duglighet eller oduglighet är följderna af dess verksamhet. Betrakta vi skolfrågan, sä råder i undervisningen ett sädant virrvarr, att man ej vet hvilken eller om någon metod följes. Väl framställdes nyligen en önskan, som var klok, att denna oreda mätte upphöra. Det som nu följes, kan ej kallas metod, ty man sträfvar blott att bilda ett konversationslexikon, och klassiciteten är borta. I fattigvården är ett krig socknarne mellan, hvarvid den fattige fär sitta emellan. I religionen veta vi de söndringar, som alltjemt fortgä. När nu i alla dessa frågor råder en ovisshet, ett virrvarr, som ej kan bestridas, som den nakna verkligheten visar, och dessa äro verkningarne, så ligger tydligen ett fel i styrelsen. Der saknas en ledande tanke i det hela. Hvar skall en chef för ecklesiastikdepartementet söka upplysningar? Jo, hos de olika konsistorierna; och om dessa inkomma med olika yttranden, så har han ingen som sammanjemkar dem. Är det då ej lämpligt att en sådan jemkning eger rum? Det är en metod. Tal. hölle ej på en eller avnan sak, men erkände behofvet och biföll. Frih. Alströmer hade inom utskottet önskat en modifikation i dess beslut, att det skulle heta: såvidt sig göra läter, de universitetskanslererna etc. Medgifver visserligen att initiativet rättast tillhör konungen i dylika frägor. Men då motionen blifvit väckt och remitterad, samt vunnit sympatier, så hade man, om man afslagit densamma och det blifvit godkändt af Rikets Ständer, undandragit sig ett utlåtande deröfver, och regeringen lärer ej sedermera funnit anledning att afgifva proposition i ämnet. Derföre hade utskottet handlat rätt, och majoriteten af det högvördiga ståndet hade äfven biträdt beslutet. Utskottet hade trott att kostnaderna skulle blifva mindre om chef och kansli voro gemensamma. Förordade sin modifikation. Hr P. R. Tersmeden. Motionen hade väckt hans lifligaste deltagande, och dess behöflighet var af motionären klarligen utvecklad, så att derom ej behöfde ordas, hvarföre tal. ville till besvarande upptaga något af hvad blifvit yttradt. I afseende på de beterogena ämnena, sä skola de mäl, som inom embets verket upptagas, beredas på olika kamrar, och säle a melankolisk), en mängd klumpiga snaror och falluckor för kunskap, i hvilka det var dessa mma? havsnae nllat nd fAta IMa! FE