Aftonbladet – 9 september 1854, sida 2

Men ni måste erkänna, att ni sjelf föddes i öfverflödets sköte. Tillstå, min fru, att ni föddes i öfverflödets sköte! Jag nekar ej dertill, sade mrs Sparsit med en skakning på hufvudet. Mr Bounderby måste stiga upp från bordet och vända ryggen mot kaminen, för att betrakta henne; hon var en sådan stegring af hans egna förtjenster. Och ni umgicks i förnäma sällskaper, fan så förnäma sällskaper! sade han, i det han värmde sina ben. Det är sant, sin, svarade mrs Sparsit, med en väl låtsad ödmjukhet, som var sjelfva motsatsen till hans egen och derföre ej löpte fara att komma i kollision dermed. Ni rörde er i de allra finaste och förnämaste sällskapskretsar? upprepade mr Bounderby. Ja, sir, Svarade mrs Sparsit med ett uttryck af ett slags socialt enkestånd, det är onekligen sant, Hvarpå Bounderby böjde sig ned och i sin innerliga tillfredsställelse bokstafligen omfamnade sina ben och brast ut i ett gapskratt. Då tr och miss Gradgrind nu anmältes, mottog han den förre med ett handslag, den sednare med en kyss. Kan. Jupe få komma in, Bounderby ? frågade mr Gradgrind. Gerna. Jupe efterskickades sålunda. Då hon inträdde neg hon för mr Bounderby, för hans vän Tom Gradgrind och för Louise, men förbigick olyckligtvis i sin förvirring mrs Sparsit, hvilket gaf anledning till följande anmärkningar från Bounderby: Jag vill säga dig, min flicka, en sak så godt som två. Fruntimret der vid teköket neter mrs Sparsit. Detta fruntimmer är här detsamma som fru i huset och dessutom af örnäm slägt. Följaktligen skall, om du ännu en gång skulle komma in i ett rum i detta us, ditt vistande här blifva kort, om du ej akttar det vördnadsfullaste uppförande mot letta fruntimmer. Jag frågar ej för ett run-!: