Aftonbladet – 1 september 1854, sida 2

famlande ljusskymtar, som hade något pinsamt uti sig, likt skiftningarne på ansigtet hos en blind, som trefvar sig fram. Hon var nu ett barn om femton eller sexton år; men man såg att hon inom kort med ens skulle mogna till qvinna. Hennes far tänkte så då han betraktade henne. Hon var vacker. Hon skulle varit egensinnig (tänkte ban i sin utmärkt praktiska klokhet) om hon ej blifvit så väl uppfostrad. Ehuru jag har sjelfva faktum klart och tydligt framför mig, har jag dock svårt att öfvertyga mig att du, Thomas, med din upp fostran och dina resurser, skulle kunnat föra din syster till ett sådant ställe som detta.n Jag förde honom, pappa, skyndade Louise att infalla. Jag bad honom följa med. Jag är ledsen att höra det. Jag är särdeles ledsen att höra det. Det gör Thomas ej bättre och gör dig sämre, Louise.n Hon såg ånyo på sin far, men ingen tår föll utför hennes kind. Du, Thomas, och du, för hvilka vetenskapernas hela krets ligger öppen, Thomas och du, som kunna sägas vara uppfyllda med fakta, Thomas och du, som blifvit invanda vid matematisk noggrannhet, Thomas och du här! utropade mr Gradgrind; i denna förnedrande ställning! Jag tillstår att jag är förvånad. Jag var utledsen, pappa; jag har länge varit utledsen, sade Louise. sUtledsen? Vid hvad? frågade den förvånade fadren. . Jag vet ej, men jag tror nästan att jag är trött vid allting. — Säg icke ett ord mera, svarade mr Gradgrind. u är barnslig. Jag vill ej mera höra vågot: sådant. Han yttrade ej ett ord förrär de gått en half mil under tystnad, då han med värdighet utbrast: sHvad skulle väl dina