Aftonbladet – 26 augusti 1854, sida 3

skulle de blifva egare af den jord, de odlade. Kejsaren nödgades att hejdå dessa alltför hastiga omvändelser. Underrättelserna härom hafva vi erhållit af personer, som inhemtat dem på sjelfva stället, i Riga och Dorpat. Kejsaren bäfvade för att se sig i spetsen för en utsträckt religiös rörelse, hvilken kunde leda till gemensamhet i egendomsväg. Han underlät att fullfölja, hvad hans sluga planer och hans uppmaning till de lifegna syntes antyda vara hans vilja. Än ett steg, och hän hade måhända blifvit en Messias för de lifna Af en mängd exempel, hemtade ur sterlandets historia, känna vi, huru hastigt en gnista sprider sig bland dessa blinda massor. De skulle hafva följt och tillbedt den, som genom blodbad fört dem till egendom och frihet. Kejsaren vek tillbaka och närmade sig adeln, som han nyss hotat. Nu stå dessa tvenne partier, czaren och adeln mot hvarandra, handla icke, våga icke att handla, injaga skräck i hvarandra, liksom tvenne spindlar, hvilka betrakta hvarandra och e: veta, huruvida de äro vänner eller fienzer, eller cm de, under det de se på hvarandra, ämna att uppsluka hvarandra. Den ryska bonden, som i sin kateches ser kejsarens namn tryckt med stora bokstäfver, liksom Guds, medan Jesu namn står med mindre stil, måste utan tvifvel bilda sig ett högt begrepp om den kejserliga makten, om hvilken han läser att den är en utströmning från Gud. Hvad vill det säga? frågar han popen eller någon kejserlig tjenare, som vanligtvis är son at popen; då svarar man honom, att Guds ande uppfyller kejsaren, enär den kyrkliga domstol, som träder i patriarkens ställe, erkänner honom som kyrkans öfverbufvud och domare, alldenstund han utnämner biskoparne. Omedelbart till honom insända civila och militära embetsmän hvarje år en förklaring, att de noga uppfyllt sina religiösa pligter. Denna bondens förundran måste vara stor i fall han kommer till Moskau och der