Aftonbladet – 26 augusti 1854, sida 3

net emot förtryeket, så skulle sannerligen folket: verkliga ombud få svärt att äter tillkämpa sina med borgare den dem beröfvade naturliga rättigheten. som utskottet sjelf ganska rigtigt bensmner den Jag fruktar till och med att sädant skulle ej låta sig göra med iakiagaude af lagliga former. Den fria yttranderätten stödjer sig icke allenast på hvar menniskas rätt att öppet uttala sin tanka, utan också på hvar menniskas rätt att få utbyta åsigter, att söka ljus och sanning, att få frigöra sig sje!f frän villfarelse och hjelpa andra till kännedom om hvad som är rätt och sannt. Det är den vigtigaste, snart sagdt den enda kraftiga häfstängen för mensklighetens lycksalighet, för dygden och friden på jorden. Historien visar oss ocksä frän alla länder och alla tider att allestädes, der yttrandefriheten varit, der har ock säkerhet funnits, under det att hvarken regenter eller undersåter ätnjutit någon trygghet, der man lagt munkafle på sanningen. Man säger visserligen att man ej vill hindra sanningen, utan blott lögnen. Men hvem skall döma om hvad som är sannt eller osannt? Är det regeringen, dess embetsmän eller dess jurymän, hvilka alla kunna hafva och ofta måste hafva enskildt intresse i saken? Är det icke snarare den stora opartiska allmänheten, som bör pröfva skälen å ömse sidor? Aldrig har man genom lagar och straff hindrat lögnen, smädelsen, förtalet och den försätligt framsmygande illviljan att hitta sina vägar till oupplysta eller fördomsfulla menniskors sinnen. Emot dessa makter finnes blott ett medel: Granskningen i Guds klora dager. Der faller lögnen till föga, och sanningen triumferar. Svenskarne hade från urminnes tider fri yttranderätt. Bonden sade öppet sin mening åt kungen på tinget, och först när presterskapet och de höga adiiga herrarne hunnit försänka folket i beroende och ofrihet, kunde man tänka på att tysta munnen på ietsamma. Alltsom de maktegande klasserna nödgades jemka åt sig, inträdde folket åter i den naturliga rätten att yttra sig om samhällets angelägenheter. Borgerskapet och bondeständet kallades till riksdagarne, tryckfriheten erkändes i grundlagarne, och några få klassers öfvertag minskades dag efter dag. Mä vi då nu ej taga något steg, som kan föra oss tillbaka i ofrihetstillständet! Iogen kan neka, att mängen gång tryckpressen blifvit missbrukad, att lögn, villfarelse och oförtjenta smädelser blifvit af den utbredda; men hvad äro dessa onda saker emot det myckna goda, som den frambragt? Hvad äro enstaka misstag emot allmän uppiysning, eller högre begrepp om menskliga och medborgerliga pligter, — mot rigtigare föreställningar om hvad som är rätt och sannt i allmänhet? De beklagliga missbruken hafva gifvit Kongl. M:t ull anledning att söka utfinna något medel till deras förekommande; men jag fruktar, att man icke på det föreslagna sättet vinner ändamälet, och är öfver-vgad att Kongl. Maj:t skall utan misshag derom inbemta värt omdöme, liksom han aldrig kan hafva käl att betvifla det svenska folket och dess representanter vörda och akta hans afsigter. I öfverensstämmelse med dessa åsigter önskar jag att bondeständet icke må vid denna riksdag gifva sin röst till ett förslag, som det vid nästa riksdag skall södgas afslå, utan i stället, i öfverensstämmelse med -egeringsformens 56:te, tll konstitutionsutskottet åter hänvisa frågan med förklaring att det är dess gemen samma tanka, att förslaget icke synes vara lämpligt för att vinna det ändamål, som Kongl Maj:t a omtanka om religionens helgd, samhällets bestånd och det enskilda lifvets trefnad, åsyftat. Pehr Olsson frän Stora Kopparbergs län instämde häruti. Bengt Gudmundsson från Hallands län: Den enighet, som dels varit rädande hos borgareoch bonde:tåndens ledamöter inom konstitutionsutskottet i denna fräöga, hvilkens utgång der berott af slumpen med den förseglade aflagda voteringssedeln, dels redan visat sig vid diskussonen i borgareständet, och som jag örmodar nu äfven i värt stånd kommer att visa sig, hetryggar lyckligtvis vännen af fosterlandets väl och Colkets lagliga frihet, att aldrig vid en blifvande riksdag skall antagas det ifrågavarande förslaget till zrundlagsförändringar, hvilka skulle beröfva tryckfrihetsförordningen dess grundlagsnatur och underkasta oationens dyrbaraste rättighet, yttranderätten och tryckfriheten, dessa lätta lagförändringar, som till svenska olkets olycka ännu bero af några fåtaliga, med särdeles stora företrädesrättigheter och privilegier utrustade, genom ståndsväsendet och ståndsformen en öfvervägande inflytelse pä lagstiftningen utöfvande folkklasser. Men det är mig ej möjligt att skilja mig från den tanken, att bondeståndet är skyldigt konung, land och medborgare, att göra allt, hvad detlagenligt kan och pligtenligt bör göra, för att steg för steg strida mot de inkräktningar, som vi i denna tid se försökas i sä mänga delar af nationens tillförsäkrade frioch rättigheter. i — Sammandrag af de hufvudsak an 2 ar ligaste varuart 1L