Aftonbladet – 26 augusti 1854, sida 3

nistern utarbeta en plan för dessa missbruks hämI manade; men då jag anser, att deona plan, som alls icke var att beröfva tryckfriheten dess grundlagshelgd, hade bordt framläggas för ständerna, — då det förevarande förslaget icke ovilkorligen stadgar att tryckfrihet skall fionas, — då den enligt förslaget definierade tryckfriheten blott är en sådan, som kan upp häfvas af hinder i en särskild lag, — då juryinrätt ningens beskaffenhet göres beroende af en särskild stadga, om hvilken man ej vet det ringaste huru den kall uppgöras, — då publikationen af offentliga hand lingar göres beroende af samma särskilda lag, —ds tryckfiibeten kan göras beroende af en rösts plurali-. tet bland migra få justitieräder, ech slutligen, då intet skäl finnes till den förnärmande insinuationen emot Rikets Ständer, att de icke skulle beredvilligt medverka till några stadganden, som hindra missbruken, utan att hämma bruket af tryckpressen, så förordar och önskar jag att bondeständet ville återförvisa ärendet till konstitutionsutskottet med de anmärkningar, som dervid äro gjorda. E. M. Falk från Skaraborgs län: Det bör ej förnekas, att säkert mången af oss vid denna riksdags början önskade att få motse ett förslag afregeringer till en eller annan förbättring af tryckfrihetsförordvingens mindre lämpliga stadganden. Man harnemligen erfarit, att deri finnas brister, som dels ledö till godtycke, dels till missbruk, samt att sjelfva rättegångssättet i tryckfrihetsmäl lemnar ätskilligt av önska, om ej den enskilde skall lemnas till pris antingen ät lögnens och smädelsens ostraffade framfart. eller till orättvisa och härda straff, för yttranden, som eljest haft god afsigt, men särat maktegande och inflytelserikare klasser eller personer, o. s. v. Men troligen föreställde sig ingen, att Rikets Ständer endast skulle få emottaga en proposition, som åsyfta: att betaga nämnde förordning kraft af grundlag, samt säledes skulle lemna all lagstiftning i denna del til den osäkerhet och föränderlighet, hvilka beklagligen äro rädande i såväl vårt lagväsende, som i alla öfrige delar af våra samhöällsangelägenbeter, i de fall, då de icke äro omgärdade med grundlagshelgd. Det är i sanning någontiog, man vet knappast om man skall kalla det sorghgt eller löjligt, att se dep vigt, som lägges på en del, i grundlagen intagna be stämmelser, som röra de lumpnaste företrädesrättigheter, eller privilegier, t. ex., såsom vi nyss sett, adelns rätt till ordförandeplatser i utskott och afdel ningar, m. fl. Men då det gäller hela folkets och hvarje enskild mans rätt att få fritt yttra sina tankar, att få för sina medborgare yppa sina bekymmer öfver brister och missbruk i samhället, sina möjligen egna li danden deraf, och beklaga sig öfver våld och orättvisa; då anser man de i grundlagsegenskapen hos stadgandet befintliga garantier för personlig rätt icke behöf liga eller dyrbara: då säger man: sädana allmäpne rättigheter äro nog skyddade genom tre stånds be slut!s — Men hvilka äro dessa tre riksstånd? Ärc de alla sådane, att de utgätt från folkets förtroende, eller att de sjelfve lemna nägon borgen för att förtjena detsamma? För vår del äro vi inom detta stånd dagligen, under gemensamma förhandlingar med de andra, i tillfälle att erfara den sorgligå sanningen, att sjelfskrifvenhbet, ständsoch klassva: söra hela national-representationen så söndrad, så osammanhängande, så beroende af yttre inflytelse: och siundens intryck, så inbyrd af ständsfördomar. ständsintressen och ståndsanda, att den är dömd til! ensidighet och ofta öfverilåde beslut. Att till ir: stands röster öfverlemna all beslutanderätt, angående vilkoren för en sä dyrbar rättighets utöfning, som hvarje svensk mans yttranderätt och fribet att, obe hindrad af alla, utaf den offentliga makten i förväg lagda hinder, utgifva skrifter; att sedermera endasi inför laga domstol kunna tilltalas för deras innehåll. att ej kuona straffas derför om skriften ej strider mot tydlig lag, samt att i och för denna rätt egs att få tillgång till nödiga offentliga handlingar samt dem på trycket utgifva, o. s. v.; sädant vore, att lemna åt nägra få ständsklasser tillfälle att under trycka den stora massan af folket utan att dennas rätt och bästa kunde ega någon försvarare, något skydd. Det är offentbgheten och tryckfriheten, som äro svenska folkets dyrbaraste egendom, midt ibland alla de svärigheter det bar att bekämpa, i följd af dess i flera afseenden olämpliga och numera tidsvidriga institutioner, samt ett alltför vidsträckt regerngsoch embetsmannavälde. Jag kan aldrig dertill lemna min röst och hoppas, att icke detta riksständ nägonsin skall till den grad svika svenska allmogens och hela allmänhetens förtroende., Petter Gabrielsson: ,Jag hyser den innerligaste tillit till vår nu regerande konungs ädla afsigter och litig förtröstan, att hans närmaste efterträdare i framtiden skola gifva fullt skäl för samma känsla ho: svenska folkets dä blifvande representanter; men då jag går att afgifva min röst öfver ett förslag till ändring af grundlagarne, sä anser jag mig böra taga i betraktande alla möjligheter, och bland dem finnes visserligen ocksä den, att i en framtid nägon konung skulle kunna komma att föra Oscars spira, utan att ledas af Oscars valspråk. Vid en sådan möjligbets inträffande fruktar jag, att det nu ifrägavarande förslaget, om det blifver lag, skall visa sig mindre väl bersknadt, dä det verkligen innefattar ganska beqväma utvägar för en regent, som, från spädare åren uppfostrad med begrepp om egen förträttlighet och inplantade eller sjelftagna fördomar om höghet och ära heldre länar örat till lycksökarens och smick rarens bifallsrop, än till den ogenryttige, den fos:erlandsälskande, den regenten verkligen tillgifne, men af honom misskände undersätens sanningsfulla, men ofta just derföre sträfva framställningar — innefattar utvägar, säger jag, för en sädan regent att kringskära och småningom helt och hället strypa der allmänna opinionens röst, som alltid kan falla sig besvärlig för en och annan. Dä en vanlig lag, som vid en riksdag genem blott tre stånds bifall och konungens samtycke kan förän dras, skulle få stadga hinder för svensk mans rättigbet att utgifva skrifter, sä synes det klart, att ingen särdeles svärighet, synnerligen under ett tillstånd af väld eller folkyrsel, behöfver uppstå för en vilseledd regent, som understödjes af maktlystne embetsmän, hvilka mer än allt annat frukta pressens förmäga att blotta deras olagliga tilltag, att genom sitt inflytande i tre stönd vinna pluralitet för farliga planer, så mycket mer som dessa planer lätt kunna insvepas i obestämda uttryck, hvilka mellan riksdagarne, enligt 88:de :n regeringsformen blott behöfva förklaring af högsta domstolen för att lämpa sig för alla de ändamäl, man afsett. Då på samma sätt denna af den verkställande makten lätt genomdrifna lag tillika skulle stadga huru juryn bör ssmmansättas, så blir likaledes denna vigtiga swödjepelare för den fria yttranderätten beroende af regentens och de maktegandes önskningar, ifall dessa i en framtid skulle någon gäng gå ut på att beröfva folket rättigheten att fritt uttala sina äsigter om fäderneslandets angelägenheter. Om den verkställande makten genom sitt inflytande på de med dess egna embetsmän så rikt besatta tre stånden en gång skulle lyckas undanrycka nationen tryckfriheten, medlet för upplysningen och värSr osesR a oE-—r-—-r-;ttrr-rse—-eE———— KA sännktnram——ÄÖ skulle de blifva egare af den jord, de odlade. Kaicaran nädgvadag att haidå dagcca alltför han