Aftonbladet – 26 augusti 1854, sida 2

IX. En af personerna i ett gammalt skådespel utropar i första bänryckningen af sin kärlek: ,Jag har blifvit en Gud,. tröden berusar liksom kärleken. Den vilda glädje, som kännes af storartade förödelser, bortrycker själen i en dylik hvirfvel. Den, som tror att han förstör en hel verld, missunnar ej skaparen något, han säger: Jag har blifvit Gud, ja mer än Gud. Gud skapar långsamt, med den gudomliga moderlighetens outtömliga mildhet, med skonsamhet mot naturen. Förödaren deremot är stolt öfver våldet; det, som behagar honom i döden, är förändringen för ögat. Hans glädje består deri, att han med ett ord kan tillintetgöra hvad som kostat åratal, att han kan säga om en menniskovd Jag har förstört den; den är ej mera till.n Under denna omfattande förödelse af Polen började Rysslands herrskare att göra allvar af titlarne Guds ståthållare och en utströmning från Gud, hvilka finnas uti hans katekes. Enligt presternas edsförbindelser är han deras öfverhufvud och domare; genom att förfölja katolikerna och utjaga judarna begynte han uppträda som rysk påfve. Hans porträtt, som framställer honom omgifven af den hel. Nicolai strålglans, utdelas i stor mängd uti Donaufurstendömena samt till det turkiska rikets grekiska befolkning. Hvad skulle nu den nye Guden göra? Det visste han ej rätt sjelf. I Polen straffade han adeln, och i Ryssland var han en kort tid revolutionär, i det han uppmanade adeln att frigifva sina lifegna, hvilket dock ej kunde utföras utan medelst en agrarisk lag. Hade han följt denna böjelse, skulle han blifvit ett slags Messias för de lifegna, en barbarisk, för Europa förfärlig Messias. Det vågade han icke. Plötsgt vände han sig åt det andra hållet, framträdde som påfve, som motrevolutionens anförare, samt lät efter sin vistelse i Rom i Oktober 1849 förklara, att latinska kyrkan, som vanslägtats och utspelt sin roll, ej hade an