Aftonbladet – 25 augusti 1854, sida 2

ansåg tillintetgörande, hafva här visat sig frambringande. De hafva varit mycket fruktsamma, oeh ett helt yngel hungriga maskar och krypdjur, hvaraf Ryssland nu är betäckt, hafva framkommit. Man gifver dem ständigt Polen till föda. Skynden då alla att få deltaga i detta jägtande! Popens son kan, i fall han förstår att läsa och skrifva, få en befattning i polisen. Den unge, föga adlige mannen, förderfvad alltifrån skolan, sniken, äregirig, beredd till allt, önskar att snart skaffa sig en plats i de ofantliga regeringsbyggnader som äro samlade i Petersburg. Har han en låg karakter, saknar han hjerta, skall han hafva lätt för att stiga, enär befordran går fort i Ryssland. Flera höga embetsmän äro ej 30 år gamla. Kunna de nalkas herrskaren och få tillfälle att smickra hans svaga sidor, är deras lycka giord. Det är dessa, som ständigt sporra hans raseri under ärans namn, som hos en på en så vigtig plats ställd menniska underhålla den föreställningen, att man kunnat tillintetgöra ett folk, Dessa personer föreslå ständigt nya förordningar. De arbeta oaflåtligt på att draga nytta af kejsarens häfughet. Derigenom finna de förmögenhet, äreställen, höga embeten, hastig befordran, som öfverskrider alla mellanliggande grader. Låtom oss ett ögonblick återkomma till kejsarens första förbittring, sedan han fått det öfvervunna Polen i sin hand. Polen, som var inskränkt till 3 millioner menniskor, hade vågat att gripa till svärdet mot Ryssland på 50. Dessa oförskämda polackar, t. ex. Dembinski, hade så liten aktning för den kejserliga makten, att de med en handfull olk drogo härs och tvärs igenom de ryska härarne, utan att man kunde hejda dem. Nu höll han detta Polen i sin hand. Han betraktade det med samma blick, hvarmed björnen, som i nordens skogar äter honung, ser på biet, som den håller mellan sina klor, sedan det mistat sin gadd. Skall den beröfva let vingarne, eller en och annan lem? Den vill ej qväfva det, utan långsamt plåga det till döds.