Aftonbladet – 24 augusti 1854, sida 3

ftjenster han gjorde i Spanien försonade det herrskande partiet med hahs narhn; han marcherade dit med de första franska trupperna cch a-arblef der med en till bourbonernpas understöd qvarlemnad afdelning af hären till 1825. Under restaurationen hade han ändtligen avancerat till major, då Bourmonts fälttåg moi Algier äter föranledde hans användande i fält. Julirevolutionens utbrott förbindrade bourbonerna att belöna den lysande tapperhet, som Baraguay utvecklade i detta fälttäg. Detta gjorde Ludvig Filip, som d. 31 Augusti 1830 utnämnde Baraguay till öfverste. 1833 anställdes han som underguvernör vid militärskolan i Brienne; 3 år sednare öfvertog han, sedan han blifvit befordrad till generalmajor, högsta ledningen af denna skola. 1841 se vi honom åter i Algier, der han i början ställdes till guvernörens disposition och användes i olika grenar af landets förvaltning. 1843 blef han guvernör för provinsen Constantine. Han förvärfvade sig der namn säsom en särdeles dugtig, men tillika öfverdrifvet sträng styresman. 1844 kallades han under kriget med Marocko tillbaka till Frankrike, sedan han likväl först erhällit generallöjtnantsgraden. Derefter tjenstgjorde han såsom generalinspektör för infanteriet under huset Orleans sista regeringsår. Vid februarirevolutionens utbrott stod han, såsom chef för 6:te militärdivisionen, i Becancon. Denna stad var ett af de ställen der Ledru Rollins fullmäktige med deras propaganda hoppades ett lyckligt resultat för de röda. Baraguay emotsatte sig emellertid deras bemödanden med sådan energi, att ultrademokraterna funno det bäst att rymma fältet efter nägra svulstiga protester. Distriktet utvalde honom, till tacksamhet härför, till sin representant i nationalförsamlingen och lemnade honom samma uppdrag dä den andra församlingen sammanträdde. I begge församlingarne hade Baraguay såsom medlem af det stora ordningspartiet ett utomordentligt parlamentariskt inflytande. Sedan Ludvig Napoleon börjat utkasta sina planer, drog hån general Baraguay till sig, o h om denne trodde man nu, att han icke blott gjort den konservativa utan också presidentens personliga politik till sin eger. Denna förmodan bestyrktes ännu mera, då han som chef för den franska expeditionsarmeen gick öfver till Rom. Det ultramontana partiet ingick förbund med det röda och klandrade hela tåget skarpt och passioneradt, förnämligast derföre att de hade en stark aning om generalens ortodoxi. Detta omdöme bestyrktes naturligtvis då man såg att generalen visade sig ifrig att ofta med hela sin generalstab i stor uniform besöka messan. De pligter, som denna halft militäriska, halft diplomatiska ställning älade honom, förde honom i mänga förvecklingar med kardinakollegiet och de påfliga embetsmännen. Man var derföre icke missnöjd med att han 1850 blef kallad tillbaka till Paris. Disciplinen bland trupperna hade emellertid vunnit hetydligt genom hans närvaro. ret efter sin äterkomst erhöll Baraguay den vigtigaste af alla poster, nemligen befälet öfver första armekäåren, hvarunder Paris lyder. Dä tiden för statskuppen nalkades trädde han tillbaka frän denna post. Härigenom föllo alla de rykten till föga, som af det faktum, att Baraguay hade trädt i Changarniers ställe, hade dragit den slutsatsen, att den förre hade lånat ett villigare öra till de förslag, som Changarnier hade tillbakavisat. Om man emellertid icke säg honom bland de generaler, som i Decemberstriden kämpade för Napoleon, sä var han icke heller bland dem, som protesterade emot presidenthattens förvandliog till en kejsarkrona. Baraguay var för god diplomat för att icke hälla sig neutral och låta händelsernas gäng visa honom rätta vägen. Då lyckan hade förklarat sig för statskuppen, kände den kloke generalen den gamla kejserliga officer vakna inom sig, hvilken under restaurationen och Juliregeringen icke en enda gång synts till. Han ställde sig till Napoleons disposition och var välkommen. Det fanns icke ett sådant öfverflöd på kandidater till den nyskapade senaten, att man kunde visa en sädan man som Baraguay tillbaka. Han var en af de första som utkorades till senatorsvärdigheten. I November 1853 bef Baragnay bestämd att vara Frankrikes utomordentliga sändebud hos den Ottomanska Porten. Napoleon trodde, att, när flottorna inlöpte i Svarta hafvet samtidigt med ryssarnes intåg i Donaufurstendömena, Ryssland icke längre skulle betvifla att det var vestmakternas ailvar att understödja Turkiet och att det således skulle nedstämma sina anspråk. Han lät kalla Baraguay. General, sade kejsaren, nvill ni afgå till Konstantinopel P Sire, svarade generalen, om ers Maj:t befaller, så lyder jag; men en ambassad är icke min sak. Jag skulle föredraga befälet öfver en arm.n Men min käre general, ambassaderna blifva armåbefäl. I Konstantinopel bar general Sebastiani liksom er svåger Foy hemtat hederslegionens storkors; kanske hemtar ni der er marskalkstaf.n Barsguay VHilliers mäste afresa så skyndsamt, att nan ej medbann meddela honom hans instruktioner. En lysande svit, bestående af mer än 30 officerare ;f alla vapenslag åtföljde honom. Ängskeppet Pronetheus förde honom till Konstantinopel, der han ten 21 November hade sin första högtidliga audiens 208 sultanen. Hans beskicknings egentliga karakter ramträdde smäningom allt tydligare. Sina sekreteare används han på samma sätt, som en general rukar använda sina adjutanter. Man säg dem öferallt, der förberedelser gjordes för kriget, i vapenabrikerna, i krutqvarnarne, i kanongjuterierna, i tygmusen och i verkstäderna. Infanterioch kavallerifficerarne bistå turkarne med räd och dåd och iampassadens arkiv finnes en stor modellsamling för vaen och andra krigsbehof. Medan hans underordade äro sålunda sysselsatta, författar den utomorlentlige ambassadören, som genom handling vill förjena denna titel, depescher af ett eget slag: försvarslaner, promemorier öfver bästa användandet af Turiets stridskrafter, strategiska vinkar angäende krigseatern i Asien och vid Donau o. 8. v. Var han i Constantinopel, sä höll han revy öfver trupper af den tående hären, redifs och frivillige, som på marschen ill Donau passerade hbufvudstaden; gjorde han utlygter, så var det icke ti!l Det klara vattnets dal ler de andra förlustelseställena för hans diplomatika kolleger, utan till sådana punkter, som kunde beagnas till hufvudstadens och dess omgifnings för. var. Hans adjutanter utsträckte sina utflygter ännu ängre, och det var icke sällsynt att man säg deras niformer i Omer Paschas högqvarter. Gamla militärer hysa den äsigten, att en soldat bör ä rätt fram på möälet liksom kulan när den afskjues från kanonen. Bearaguay är en soldat af denna kola. Han har icke det minsta af en diplomat i sin atvr, i sinnelag och sätt att vara. Han har många unskaper, som förskaffat honom hans förra stälning id militärskolan i Brienne. Han är bestämd, djerf ch frånstötande. Emot general Cavaignac uppförde an sig vid flera tillfällen med afgjord ohöflighet, då enne hade ledningen af de militäriska angeligenheerna i Paris. Det var honom i högsta grad motjudande ait se Cavaignac, en yngre officer, som han örut haft långt under sig, såsom krigsminister och