Aftonbladet – 24 augusti 1854, sida 3

svar var ömkligt; det kröp på ett skamligt sätt bakom stormakterna, hvilka skulle afgöra Polens öde till allmän belåtenhet för alla partier,. Belåtenhet! Detta ord var ett blodigt hån. Då kejsaren såg Polen öfvergifvet af Rom och Frankrike, beslöt han att underkufva det, att låta det försvinna från jorden. Detta är ett bland de största brott, man begått, och hvarmed intet annat kan jemföras. Man åtog sig ej allenast att tillintetgöra Polen, dess lagar, religion, språk, litteratur, nationella bildning, utan äfven att döda polackarne, utrota dem som folk, afklippa befolkningens lifstråd, så att den är försvunnen som polsk befolkning, som lifsmod och kraft, om den ock består såsom en flock menskliga varelser. Hittills har jag ej velat tro det och har ständigt ansett uttrycket mörda Polen, för en öfverdrift, ett medel att skärpa uttrycket, men jag har. måst afstå ifrån denna åsigt. Jag bar liggande framför mig en (ännu ofullständig) samling kejserliga förordningar, hvilka år för år konseqvent fullfölja samma ödeläggelseplan. Hvarföre hafva polackarne icke företagit det enkla arbetet att samla och utgifva dessa stränga och upprörande lagar, att resa åt sin fiende ett så olycksbådande minnesmärke, hvilket skulle skildra honom bättre än de mest vältaliga ord? En tartarisk eröfrare fann för godt att på slätten vid Bagdad låta uppföra en ärestod af 100,000 dödskallar. Det af oss föreslagna minnesmärket, uppfördt af otaliga förstörande lagar, skulle öfverträffa det förra, skulle vara ett utmärkt, ett makalöst segertecken, hvarmed intet skulle kunna jemföras. Det gamla Rom trodde sig hafva utplånat det judiska namnet, men spridde blott judarne öfver hela verlden. Deras fördrifvande från Spanien har icke heller kunnat tillintetgöra dem. I ett farligt och upphetsadt ögonblick, då konventet utmanades af held Europa, iryggen angripet af de kunglige i Vendee, förklarade det sig för ödeläggandet af Vendåe. Detta