Aftonbladet – 24 augusti 1854, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. Achille Baraguay I Hilliers, Chef för franska armeen i Östersjön. År 1807 uppstodo stridigheter emellan Turkiet och England. För att utan omständigheter afgöra dem, inlöpte amiral Duckworth d. 19 Februari i Dardanellerna och tilltvang sig, gynnad af en stark sydvestvind, genomfarten, utan att de i jemmerligt tillständ varande dardanellslotten tillfogade honom någon skada, ödelade i förbigående en, mrästan likaså tafatt som Sinope-eskadern, förlagd turkisk flotta och visade sig den 21 Februari utanför Konstantinopel. Staden var så godt som försvarslös, och divanen skulle hafva ingätt på en skamlig fred, om icke general Sebastiani hade varit i Konstantinopel såsom franskt sändebud. Sebastiani var omgifven af en talrik generalstab och lät genast uppkasta befästningsverk, sedan han med sin lysande vältalighet ingifvit turkarne mod. Arbetet gick så raskt undan att det efter ett par dagar var omöjligt för skeppen att närma sig den turkiska hufvudstaden. Seraljudden och den vid Marmorasjön belägna delen af staden bekransades med batterier, hvilkas besättning under franska officerares ledning skulle hafva tillintetgjort hvarje försök att tvinga Porten. Amiral Duckworth hade. emellertid lätit invagga sig i lugn genom underhandlingar, och batterierna voro färdiga, innan han märkte att han var förd bakom ljuset. Dä han nu fick underrättelse om att Dardanellslotten likaledes iständsattes af franska officerare, sä drog han sig tillbaka d. 2 Mars för att icke blifva fången i Marmorasjön. Vid denna återfärd led flottan mycket mera än under inseglingen. Alla skeppen blefvo sä skadade, att de mäste genast hemföras för att repareras, och 200 matroser stupade. Denna historiska återblick visar oss, hvarföre Fraukrikes sändebud i Konstantinopel vid slutet af fjoläret och i början af detta var en general, och hvarföre hela personalen vid beskickningen bar värja och mustascher. General Baraguay är son till den berömde franske kavallerigeneralen, som under Napoleons.tid var högsta chef för dragonerna och som dog i Januari 1813 af de sår han erhållit i ryska fälttåget. Sonen föddes i Paris d. 9 September 1795 och inträdde redan i sitt 12:te är i ett regemente hästjägare. 1812 var det första fälttäg han bivistade; ban förlorade sin far och kan tacka sin ungdomliga kraft och sina vapenbröders ridderliga omsorger för sin räddning. 1813 kämpade han i alla bataijeroa i Sachsen och förblef oskadad ända till det stora Leipzigerslagets afgörande dagar. Vid ett anfall på ett fiendtligt batteri bortslets venstra handen för honom af en kanonkula. Han erhöll hederslegionskorset af kejsaren för detta sår. Han bivistade icke fälttägen 1814 och 1815; vid kejsarens andra och sista fall var han kapten. Restaurationen var icke gynnsamt stämd emot kejsarrikets berömda namn. Oaktadt Baraguay var ung och icke hade komprometterat sig, blef han likväl behandlad med likgiltighet och äsidosatt. Men de