Aftonbladet – 23 augusti 1854, sida 3

Då de uppstigit på pallarne och man lagt repet om halsen, sänkte man det bräde hvarpå de stodo. Två qväfdes; på de tre andra gled repet upp öfver hufvorna, och de olycklige störtade ned i ett hål under galgen. Enligt mången lag under medeltiden benådades den dömde, när exekutionen af straffet misslyckades. Men hvem skulle väl här hafva vågat uppskjuta straffet? Då Ryleieff åter reste sig upp med fasta steg, knotade han ehuru saktmodigt öfver sitt öde: Intet vill lyckas för mig, ej en gång döden., Ett ögonblick sednare var han ej mer till. Man berättar, att denne ädle man sjelf önskade dö, emedan han såg en skugga förmörka sin uppoffrande handling, hvilket han uttryckt i följande ord: Jag har handlat utan ryska folkets samtycke. Felet var dock icke hans, utan tidens. Detta folk, som var insvept i tjockt mörker, ett stackars minderårigt, enfaldigt barn, kunde ej förklara sina egna känslor, ej förstå eller uttrycka sina egna tankar. Man hade ej något medel att fråga det tillråds. Vill det säga, att denna natt ständigt skall fortfara? awt man skall förlänga denna oförmåga genom att rätta sig efter den? att när ett folk ännu är stumt skall man ingenting göra för att lossa dess tungas band, för att få det att uttala det första ordet? Man kan förstå, att detta Ryleieffs tvifvel var naturligt. Enär han ensam var förståndet, tanken och hjernan i denna ofantliga kropp af 50 millioner menniskor, som ännu icke tänkte, greps han af känslan utaf sitt ansvar, samt frågade försynen, om han, en enskild menniska, verkligen var folkets tanke. Det var ett aktningsvärdt tvifvelsmål, hvilket ofta ej finnes hos dem, som framkalla revolutioner. Det bör drifva oss till aktning för den ryska själens renhet, ehuru den i verkligheten gick för långt. Nej, ädle man, tvifla ej! Denna dag var du Rysslands profetiska medvetande. Hvad det skall tänka, allteftersom det vaknar till medvetande, fanns i Pestels anda och i Ry