Aftonbladet – 23 augusti 1854, sida 3

emot en kommuns önskan, inom densamma upprätta eller bibehålla krogar. Den af utskottet i 17 föreslagna skatt af 16 sk. bko på hvarje kanna bränvin, som på en krog beräknas blifva försåld, har bos ridderskapet och adeln blifvit nedsatt till 8 sk. bko. Då man länge hört omtalas huruledes bränvinet bör fördyras för att göras mindre åtkomligt, och man undersöker huru myeket en skatt af 8 sk. bko kannan fördyrar hvarje sup, som af denna kanna utdelas, så har man svärt att förstå hvart åsigten om nödvändigheten af bränvinets fördyrande tagit vägen. Jag, som har denna åsigt i behåll, måste emot detta beslut reservera mig. Emot den förändring i 4 24, som antogs af synbar ömhet för en osed, hvilken på ett skamligt sätt inför utländningen karakteriserar svensken, den s. k. aptitsupen, får jag äfvenledes mig reservera. Samma ömhet om aptitsupen, eller, hvad som är detsamma, om den form af supvanan, i hvilken denna af de bättre lottade samhällsklasserna bedrifves, synes äfven hafva gjort sig gällande vid ändringen i g 26, med antagandet af friherre Raabs reservation, emot hvilken ändring jag alltså äfven måste mig reservera, såsom ock emot den, i tillägget till nämnde reservation, landshöfdingeembetena gifna rätt att paralysera förbudet för bränvinsutskänkning på sönoch helgedagar. Ytterligare måste jag protestera emot den lindring i bestämmandet af straff vid öfverträdelser af den blifvande bränvinsförsäljningslagen, som vid återre misserna af de 6, som angå denna sak, velat göra sig gällande. Man måste noga afse att brott emot en författning, som åsyftar att rädda fäderneslandet från ett ondt, som, om det ej snart blir afiulpet, ofelbart skall förstöra detsamma, ej kunna betraktas från samma synpunkt som brott emot enskilda personer. Hos dem, hvilka till straff mot sädana förbrytelser föreslå blott utgifvandet af en fpenningesumma, i de flesta fall ringa emot den vinst, som skulle skördats i fall förbrytelsen ej blifvit upptäckt, måste sannerligen de juridiska funderingarne hafva gjort intrång på sunda förnuftets omräde, och jag måste här åter upprepa, att konfiskation af det kära bränvinet, hvarmed olofligen handlats, ätminstone alltid borde åtfölja böterna, — i fall verkliga och förnuftsenliga juridiska betänkligheter skulle lägga hinder i vägen för bestämmandet af än högre siraff. Slutligen får jag vördsamligen anhälla det ingen ville taga anstöt af de uttryck, som jag, för sakens och sanningens skull, i denna min reservation, i brist på bättre, nödgats använda, varande min högaktning för de personer, som med mig, i denna sak, hysa skiljaktiga åsigter, fullkomligen orubbad. Just den omständigheten att dessa personer äro så många har föranledt mig att framställa min enskilda mening bott i form af en reservation, hvilken jag härmedelst ödmjukligen får anhålla må, jemte återremisserna, till utskottet få åtfölja. Den 16 Aug. 1854. F. P. Hierta.