Aftonbladet – 22 augusti 1854, sida 2

Cigarrer och tobak som de resande bjödo till höger och venster, emottogos med synbart nöje. Jen ryska provianten ville fransmännen ej suwaka. Det sura svarta brödet, den salta strömmingen och fläsket voro dem motbjudande. Också var den föda de erböllo af helt annat utseende. Brödet var hvitt ock välsmakande; grönsaker, rispudding, färsk fisk och kött syntes vara de föraämsta beståndsdelarne i deras anrättningar. Tälten voro små och af icke särdeles tät duk; men då blott några få man voro lägrade i hvart och ett, så kunde de hållas vida trefligare än dem som brukas af våra svenska soldater, hvilka ofta ligga flera än dussinet i samma tält. Ryssarnes logementer i fästningen beskrefvos af fransmännen såsom ytterst osnygga, och många af dem skola sedan kapitulationen ännu icke hafva blifvit beträdda, emedan den olidliga stanken afskräcker hvar och en som icke nödvändigt måste begifva sig in i dem. Ryska soldaternas utseende skall också hafva varit ytterst ruskigt. De hafva det såsom fångar mycket bättre ombord, der de behandlas med all möjlig godhet. De rysk-åländska qvinnorna som varit ombord hos sina män kunde icke nog prisa officerares och manskaps bemötande mot fångarne. Bland dessa befinner sig äfven den förut omnämnde länsmannen, hvars namn skall vara Örbom och som beskrefs såsom en verklig småtyrann. De öfriga länsmännen hade Ayktat från ön. Kronofogden Lignell har fått sig franska generalen uppdragen den civila förvaltningen. Bönderna kring fästningen hade redan i vintras, innan fiendtligheterna öppnades i Östersjön, blifvit underrättade, att de som ville nedrifva sina hus och fytta dem in i landet skulle få ersättning derför, Någon verkställighet hade likväl icke blifvit häraf. Nu, då franska trupperna landstego, tände ryssarne helt oförmodadt på hvad man kunde medhinna sätta i brand, och ingen hann rädda sina lösören. boarne i Finby, der general Baraguay d Hilliers allt från början har sitt högqvarter, tacka Gud att fransmännen kommo så hastigt, ty äfven den byn eller egentligen de två stora byar, som betecknas med detta namn och skiljas med benämningen norra och södra Finby, voro ämnade att brännas, och räddades endast genom landstigningstruppernas framträngande. Under svenskarnes besök i lägret satt general Baraguay d Hilliers i sitt rum i Finby och arbetade. En rysk soldats hustru, som icke kunde tala hvarken svenska eller fransyska hade fått reda på en af passagerarne som förstod alla tre språken, och med honom såsom tolk vandrade hon fram till generalen, hvilken genom det öppnade fönstret gaf sigi samtal med henne, och beklagade att han hvarken kunde göra henne eller många andra af supplikanterna till nöjes. En äldre fru, maka till en gammal tygvaktare, som förut alltid bott utom fästningen, men vid fransmännens ankomst måst gå in bland garnisonen, hade med flere barn begifvit sig dit för att söka återfå den lösegendom mannen hade låtit för säkerhets skull införa i fästningen. Hade hon behållit den ute i bondbyn, så hade den varit räddad; nu kunde icke generalen befatta sig med dess uppletande i fästningshvalfven, och den bedröfvade gumman for af och an med sina barn i ett par skräpiga kärror eller så kallade rapphönor,. Litet hopp fick hon dock, när det berättades att de fångar som tillhörde civilstaten skulle lösgifvas. Bland dem var äfven apotekaren Ackerman, hvars hustru bland de svenska resande sökte och fann tolkar att tala med det franska befälet och äfven erhöll bestämdt löfte att han följande dagen skulle återkomma 1 lan. Bland de många bevisen på segervinnarnes uppförande kan nämnas en liten tilldragelse i lördags, som gjorde lifligt intryck på de närvarande svenskarne. En ålandsqvinna hade någon förlust att beklaga sig öfver. En ung fransman, som en stund hörde på hennes framställning, förstod att hon var nödställd. I en qvick vändning spände han sina egna skor af fötterna, gaf henne dem och skyndade bort, utan att mottaga några tacksägelser. Bland de fångar, som 1 måndags skulle frigifvas, sade man det fanns äfven en polack af börd, hvilgen förut varit hållen såsom fånge af ryssarne. Dessa hade kort före vapnens nedläggande iklädt honom rysk soldatuniform och påstodo att han var rysk soldat samt ville nödvändigt att han skulle dela de öfriga ryssarnes öde. Han hade dock lyckats göra sig förstådd och trodd af segrarne. En annan ryssarnes fånge hade dagen före kapitulationen för en obetydlighet blifvit dömd till döden af krigsrätten och hade nu fransmännen att tacka för sitt lif. Berättelsen att ett antal statsfångar blifvit innebrända,ansågo fransmännen alldeles osann. Ryssarnes fångar utgjordes, utom af ofvannämnde, blott af sådana brottlingar, som blifvit dömda för tjufveri, mord eller andra nesliga brott, och dessa fingo ingen pardon af segrarne. Uppgiften att de åländska lotsarne skulle vara af autoriteterna bortförda från ön är också oriktig. De hade blott blifvit förständigade att icke uppehålla sig på sina stationer, utan begifva sig till socknarne inne i landet. mmm Bland de ångfartyg, som i lördags begåfvo sig till Bomarsund var äfven Linköping,. Det skulle afgå kl. 3 eft. m., samma tid som för Motala var bestämd, men ankom icke till slussen förr än ungefär en timma sednare. Ott rykte spridde sig att kaptenen blifvit förjuden att gå utomskärs, emedan fartygets konKV OR a 1 1 FE