Aftonbladet – 19 augusti 1854, sida 3

En stor förlust skulle äfven kyrkan göra uti kyrkopliktens borttagande som uppbyggelsemedel, tyn, såsom doktor Broman yttrade, den som vet hvad uppbyggelse en nitisk lärare för sin församling kan hemta ur kyrkoplikten, kan ej annat än med grämelse se dess borttagande.r Prosten Traneus instämde deruti. Säsom anhängare till den andra af de uppgifne meningskategorierna visade sig doktor Säve, prosten Almqvist, doktor Nordlander, prosten Tegner, prosten Holmberg, prosten P. CO. Arosenius, prosten Schram, m. fl. Desse herrar förordade ingalunda den offentliga kyrkoplikten ej heller den enskilda skriften som straff, men de önskade ett mera positift medel för äterförande till församlingen af dem som genom för brytelse derifrån skiljt sig än det den fjerde punkten af förslaget innehåller. Förbudet för en sädan att ej få begå Herrans Heliga Nattvard, jemte förlust af deraf följande borgerliga fördelar, vore ej ett tillräckligt medel att söka förlätelse af Gud eller försoning med församlingen. För all kyrkoplikts afskaffande yttrade sig riksarkivaren Nordström, professor Bring och domprosten Thomander. Ett afbedjande af synden är en af den evangeliska kyrkans grundsatser, men sättet för detta afbedjande ett för den svenska kyrkan eget, uppkommet genom presterskapets framställan att brottslingen skulle inställas, och om han vägrade afbedjandet, straffas med ätta dagars vatten och bröd. Ett sädant aftvunget ja vore ej öfverensstämmande med kristendomen, liksom det frän kyrkans synpunkt ej vore att hålla på. Frågan är dessutom icke ny, den afhandlades redan meltan Carl XII och Jesper Svedberg, som rådde konungen att afskaffa den offentliga kyrkoplikten. Sådan kyrkoplikten nu genomföres är den ett Guds ords och Guds namns missbruk; det är att göra presten till profoss och kyrkan till schavott. Om kyrkoplikten kunde återföras till. dess första kärleksfulla natur, vore väl ingen af detta stånd som ville tala för dess afskaffande; men borttagande af den nuvarande kyrkoplikten är enda sättet för beredande af en sann kyrkotukt. Man misströstar alltför mycket om återknytandet af brustna band mellan församlingen och dess presterskap, men man tror för mycket på tvängsmedel för återknytande af detta band, som uti syrkoplikten ser en föreningslänk mellan kyrkan och dess bekännare. Kyrkoherden Nordlund, hofpredikanterne Hasselrot och Wenioe, biskop Annerstedt, prosten Gahne förklarade sig dela denna öfvertygelse. Doktor Sandberg förklarade att opinionen på landsbygden för tjufnadsbrott ej vore sä mycket emot den offentliga kyrkoplikten; men som själasörjare kunde han ej annat än biträda detta straffs uppbäfvande, säsom olycksbringande i kristelig mening. Yan önskade kyrkopliktens förvandlande till en kristlig försoningsakt, och biträdde derför förslaget. Såsom förut är upplyst gillades den 3:dje punkten af förslaget, deruti yrkas att all kyrkoplikt som straff ej vidare skall ädömmas. Den 4:de punkten äterremitterades, på yrkan af riksarkivarien Nordström med flere, för att få ett stadgande att presten skulle erhälla kallelse och hämtningsrätt å en sädan person, hvilken hade begätt sä beskaffadt brott, som momentet omnämner, och för hvilket han vore utesluten från nattvarden, på det presten skulle komma i tillfälle att meddela honom religionsundervisning och dymedelst fömå honom till ett fritt afbedjande af sitt brott, inför pastor och tvenne af honom tillkallade församlingsmedlemmar, hvarefter han i församlingens gemenskap, under ätnjutande af alla dess fördelar, skulle upptagas. Kritik öfver och granskning af sjelfva lagförslaget gjordes af riksarkivarien Nordström med den påföljd, att med undantag af 8, 10, 13, 20, 21, 26 och 27:de SS, hvilka för närvarande lemnades utan anmärkning, alla de öfriga återremitterades. Plenum i går afton. Statsutskottets betänkande n:o 194, angående upplåtande till enskild man af norra ändan af Carl den XIII:des torg, af utskottet afstyrkt, äterremitterades på yrkande af hofpredikanter.e Lagergren och Wensioe, professor Carlson samt lektor Söderberg. Statsutskottets utlåtande n:o 207, om vidtagande af ätgärder för vinnande af en lättad kommunikation mellan ön Gottland och Sverges fasta land, hvaruti utskottet föreslagit en underdånig skrifvelse till Kgl. Maj:t för ändamålets vinnande, återremitterades på yrkande af biskop Hallström, som uti ett längre skriftligt anförande, uti hvilket lektor Söderberg och prosten Gahne instämde, beklagade att utskottet cj känt kraftigare medel för vinnande af ett så behöfligt kommunikationsmedel. Lagsamt allmänna besvärsoch ekonomiutskottets utlåtande n:o 17, om ändring af kongl. kungörelsen den 7 Aug. 1843, angående kyrkoråds kallanderätt. Riksarkivarien Nordström hade föreslagit en skärpning af förordningen, eller att kyrkorädet efter försutne böter skulle hafva, genom den verkställande makten, hemtningsrätt å den som skall inför kyrkorådet inställas. Det Nordströmska förslaget antogs med 30 röster mot 9. Särskilda utskottets betänkande n:o 14, med förslag till ordningsstadga för de större brännerierna, afslogs på yrkande af professor Carlson och hofpredikanten Lagergren, emedan det ansägs att utfärdandet af en sådan stadga, såsom varande af ekonomisk lagstiftnings natur, tillhörde Kongl. Maj:t. Prosten Almqvist, doktor Sandberg, prosten Carlander, jemte flere, ville af samma skäl hafva betänkandet lagdt till handlingarne. Samma utskotts betänkande n:o 15, om förklaring af kongl. förordningen om ansvar för utöfvande af bränvinsbränning å helgedag under nästkommande halfva November månad. Lektor Sonden ansåg ingen tolkning behöflig; genom nämnande af söndag i författningen tillkännagifves att ansvaret för bränning å söndag är detsamma som utöfvande af bränvinsbränning å förbuden tid, d. v. s. utom böter för sabbatsbrott redskapens förlust. Doktor Sandberg. Begäran af en sädan förklaring vore detsamma som en förfrägan huru mycket det skulle kosta att bränna bränvin på helgedag. Talaren hade så uppfattat den kungliga förordningen, att 35 och 41 af 1851 ärs tillverkningslag, eller redskapens förlust, vore följden af oloflig bränvinsbränning söneller helgedag. Hofpredikanten Lagergren ansåg att om en skrifvelse skulle komma i fråga, borde den vara i syftning af 35 och 41 8 af 1851 års författning. Prosten Almqvist tyckte skrifvelsen ej behöflig, då jurister inom utskottet varit tveksamme huru de borde tillämpa den kongl. förordningen. Talaren ansåg att skrifvelsen borde vara positiv, ett förklarande att af bränvinsbränning på söndag redskapens förlust jemte böter skulle vara följden. Riksarkivarien Nerdström ansäg skrifvelsen obehöflig. Konungen eger rätt att bestämma tiden för utöfvande af bränvinsbränning. Konungen har i sin sednaste förordning bestämt denna bränningstid denna höst, men sagt på söndag får ej bränvinsbränning ega rum. En domare bör ej kunna vara tveksam om I M————-A——— 22 Q8-yÖ on mm Am KU DD MM domstolen, en förtjenstfull handling i ett land, L .-h a rn mn Aa 24 Ala I Ma I Lo ooo 2 TT än AP