Aftonbladet – 19 augusti 1854, sida 3

löften, han gifvit, de förhoppningar, han väckt i de kritiska tiderna. Han hörde derpå med uppmärksamhet, blef rörd, grät och yttrade, att verlden ännu ej var mogen för så herrliga förändringar. Då de märkte att han uppsköt allt till det himmelska Jerusalem, låtsade de, som om de upplöste sin förbindelse, ehuru de i hemlighet tillknöto den fastare. I nio år utsträckte de den alltmer och mer. Den låg till den grad i tidens behof och lynne, att den innefattade tre öfverensstämmande föreningar, hvilka ej kände hvarandra. Den ena, priddarne, kämparne mot missbruk,, var rysk; den andra, sjelfständigheten, polsk; den tredje omfattade under namnet de förenade slaverna, Ryssland, Polen och alla de slaviska länderna. Dessa föreningar närmade sig hvarandra samt meddelade hvarandra sina planer. Tvenne punkter åstadkommo en splittring i den stora ryska föreningen, nemligen Polens befrielse och slafvarnes frigörande. Rättvisan kräfver den upplysning, att stiftarne ej tvekade i detta afseende. De hade afskaffat hvarje kroppsstraff ibland sina slafvar. De ville befria bonden och göra honom till sjelfegare, det vill säga, de vågade sitt lif för att genomdrifva en öfvertygelse, hvilken, så snart den trädde i kraft, skulle beröfva dem hela deras förmögenhet. Stiftarnes namn förtjena att bevaras i efterverldens minne. För den södra afdelningen af föreningen var det Pestel som blifvit öfverste, tillika med herrarne Mourawieff, äfvenledes officerare; för den norra Ryleieff, herrarne Bestujeff, furst Obolenski och några andra. Från hvad källa man än må hemta sina underrättelser, öfverensstämma alla vittnesbörd derom, att Ryleieff var en bland de mest upphöjda karakterer historien har att framvisa. Han var militär, blef gedan anställd i amerikanska kompaniets tjenst, hvilket upprättades i Petersburg, och försmådde ej den lönlösa pefattningen som sekreterare vid kriminal