Aftonbladet – 19 augusti 1854, sida 2

skördar, utan äfven blicka ned på krigiska bragder. När så är kan det ej vara ur vägen att kasta en blick på händelserna år !742 och 1809; det är nyttigt att hvarje svensk man inser hvad han har att frukta af ett vinterfälttåg mot Ryssland, att han klart inser att så länge denna makt ej herrskar på Östersjön, så länge är Sverges sjelfbestånd ej grundadt på en starkare grannes nåd, ej på främmande rikens hjelp, utan på egen kraft. Geijer har skildrat 1742 års krig i sin Teckning af Sverges tillstånd och af de förnämsta handlande personer under tiden från konung Carl XII:s död till konung Gustaf III:s anträde af regeringens (Sv. Akademiens handlingar ifrån år 1796, 18:de delen). I denna teckning finner man att, ehuru det ej var tillräckligt sörjdt för armåeens behof, denna ändock ifrån Augusti månads slut år 1741 låg stilla vid ryska gränsen, att den ingick ett tyst stillestånd under det revolutionen till Elisabeths förmån skedde i Petersburg, att Lewenhaupt d. 24 Febr. 1742 underrättades om stilleståndets upphäfvande, att deraf så stor förskräckelse i lägret uppstod, att det beslöts att Fredrikshamn skulle öfvergifvas och hela landet från Kymene ödeläggas. Då efter några dagar den underrättelse inbragtes, att inga fiendtliga trupper voro att förvänta, fick Svenska armåeen kontraorder och låg åter stilla till följande Juni månad. Nu inberättades det att fienden nalkades; då öfvergafs det starka passet vid Merndolax äfvensom Fredrikshamn, på hvars försvarsverk armåen hela våren arbetat. Eld sattes i förrådshusen, i krutmagasinerna, i armåens trossoch tyghus. Armen retirerade till Kymene ström, hvarest Levenhaupt lofvade att med samnad hand försvara landet, men innan fienden kom hade han dock ytterligare dragit sig tillbaka och öfvergifvit fyra fördelaktiga pass, och strömmar; ban stannade slutligen vid Helsingfors utan att några regu!iera fiendtliga troppar nödgat honom att öfvergifva alla i hans väg liggande fördelaktiga pass och orter. Den 25 Aug. kapitulerade svenska armeen, ehuru Manstein (Mem. II, 257) säger, det man kunnat parera 2 mot 1 att, om svenskarne i sin fördelaktiga ställning angripit, ryssarne blifvit slagne. Geijer fortfar: Man ser naturforskaren och läkaren öfvervinna sinnenas motvilja mot vämjeliga föremål genom förståndets intresse i undersökningen af dessa föremå!s sammanhang och orsaker. Äfven historieskrifvaren behöfver stundom hela sanningens renande och stärkande inflytelse för att stå ut med sitt ämne; och vi kunna ej rädda oss från det, som nyss sysselsatt och plågat oss, utan att söka begripa det. Följande må gälla som ett bidrag dertill. Vid 1765 års riksdag yttrade grefve Axel Fersen i sekreta-utskottet: Hela det ryska kriget var byggdt på en år 1739 af riksrådet grefve Carl Gyllenborg med då varande prinsessan Elisabeth träffad underhandling om hvad hon vid sitt uppträde på ryska tronen skulle cedera; hvaremot prinsessan förbehållit sig, att Sverge skulle låta den unge hertigen af Holstein komma hit öfver såsom tronföljare. Detta hade å ömse sidor varit aftaladt; men då drottning Ulrika dog och successionsfrågan väckte bekymmer, tordes ej rådet våga något i afseende på hertigen. Prinsessan lät då hämta honom från Kiel till Ryssland, och ansåg sig, när vilkoret ej uppfylldes från svenska sidan, äfven fri från sina förbindelser. Härmed jemföre vi hvad den om Rysslands historia för denna tid så väl underrättade Bäsching förmäler, att Elisabeth haft en dubbel plan till vinnande af sitt ändamål: den första att genom svenskarnes hjelp intaga tronen, i hvilken afsigt hon genom sin förtrogna DEstoeq öppnade stora och obestämda förhoppningar, hvilka man i Sverge utlade derhän, att hon skulle vara böjd att återlemna sin faders eröfringar, hvarpå hon aldrig tänkt. Bisching hade sett ett betänkande af holsteinske min:stern Pechlin, hvari säges, att svenska regeringen på denna tid, genom envoyen i Petersburg von Nolcken, inbjudit hofvet i Kiel att biträda Sverges och prinsessan Elisabeths planer, men utan att närmare utlåta sig öfver den unge hertigens utsigter. Den andra Elisabeths plan var, att genom penningar vinna garnisonen i Petersburg, hvartill franska ambassadören marquis de Chetardie, som var i förtroendet om begge anslagen, lånat henne öfver 40,000 dukater. — Vi tillägga: på den förra af dessa planer var hattarnes så kallade ryska krig beräknadt; på den sednare, som verkligen utfördes, kantrade deras vid den förra planen blindt fästade förhoppningar. Hela detta fälttåg var således ej annat än en militärisk promenad, klokt tillställd af Elisabeth för att underlätta hennes uppstigande på tronen, oklokt utförd af svenska generalen och slutligen belönad med förlusten af ettl. stycke utaf Finland. Hattarnes mening var ej ett verkligt krig med Ryssland och 1742 års fälttåg kan således ej framhållas som ett Meduszehufvud för att förstena ett folk, som vill och får strida. Lika litet som man kan framställa sjuåriga kriget och slaget vid Rossbach som ett bevis ) å oklokheten af ett Frankrikes krig mot Breassen; lika litet kan man framställa 1742 års krig såsom ett bevis på oklokheten af ett Sverges krig mot Ryssland. Liksom mätressse nt ———— it för långt upp mot polea, der hon dör af köld och elände? Man dödar icke, man vanärar;: det kan likväl hända, hvad som nyligen ve-: derfors Pauloff, att bödeln i detsamma han :