Aftonbladet – 18 augusti 1854, sida 2

ningen till tvisten äfven urvägenröjd och H. M. beredd att deltaga uti den allmänna europeiska garanvien för samma rättigheter. Då kejsarens åsigter i afseende på de angifna hafvudpunkterna uti nämnda protokoll äro sådana, synes det, min furste! som om, ifall man vill freden, utan några dolja förbehäll och biafsigter, hvilka skola göra den omöjlig, det icke skulle vara svårt att ernå den på denna trefaldiga grundval, eller åtminstone att derpä bereda en underhandling om vapenstillestånd. Det är denna förhoppning eders exe. torde meddela österrikiska kabinettet vid aflemnandet af denna not. Emottag c. Nesselrode.v Af franska utrikes ministern Drouin de IHuys svarsnot till franska ministern de Bourqueney meddela vi den sednare hälften, som redogör för vestmakternas fordringar: Denna undersökning af det ryska kabinettets svar, skulle vara ofullständig, om jag icke anmärkte, att grefve Nesselrode med stor omsorg undviker, att fästa minsta afseende på den punkt i protokollet af d. 9 April, som mest förtjenar att fästa hans uppmärksamsamhet, och den enda som, enligt min mening, har en väsentlig vigt, emedan den innefattar nödvändigheten af en europeisk granskning af Rysslands förra förhällanden till Turkiet. Frankrike och Eugland kunna således icke samtycka till en vapenhvila på de sväfvande försäkringar som grefve Nesselrode gifverom Rysslands fredliga afsigter. De uppoffringar, som de förenade makterna redan gjort, äro alltför betydliga, det mål de föresatt sig är alltför stort, att de skulle stanna på vägen, innan de ha visshet om att icke tvingas att återbegynna kriget. De särskilda vilkor, som de mäste stadga vid en fred, bero af alltför mänga inträffande händelser, för att de nu skulle kunna tillkännagifva dem, och i detta afseende bibehålla de sin talan öppen. Men emellertid begär H. K. M:s styrelse ingenting hellre än att genast tillkännagifva nägra af de garantier, som synas böra försäkra Europa mot en ny och snar förveckling. Dessa garantier härflyta från sjelfva den ställning, som uppkommit genom deras frånvaro. Säledes har Ryssland begagnat sig af den uteslutade beskyddare-rätt öfver Moldau och Wallachiet som traktaterna tillförsäkrade det, för att intränga inom dessa länder, liksom de utgjort en del af dess omräde. Dess genom traktater skyddade ställning vid Svarta hafvet har tillåtit det att uti detta haf utföra sädana marin-anläggningar och utveckla en sådan sjöstyrka, att det, i saknad af all motvigt, utgjort en beständig botelse mot ottomanska väldet. Rysslands obevakade besittning af Donaus förnämsta mynning har alstrat både moraliska och materiella hinder för skeppsfarten på denna störa flod och derigenom skadligt inverkat på alla folks handel. Slutligen hafva bestämmelserna uti traktaten af Kutschuk-Kainardschi i afseende på religionsskyddet, till följd af en traktatvidrig tolkning, blifvit den urspropgliga orsaken till den kamp Turkiet nu har att utstå. I afseende på alla dessa punkter mäste nya stadganden bestämmas och väsentliga inskränkningar ske uti status quo ante bellum. Man kan, efter min åsigt, förklara, att Europas gemensamma fördel fordrar: 1. Att det skyddsvälde, som kejserliga ryska hofvet hittills utöfvat öfver furstendömena Moldau och Wallachiet, må för framtiden upphöra, samt att de frioch rättigheter, som af sultanerna blifvit beviljade dessa under deras välde lydande länder, mäste, på grund af en med den höga porten afsluten öfverenskommelse;, ställas under de europeiska makternas gemensamma värd. 2. Att segelfarten på Donau, vid dess mynningar, mäste befrias från alla hinder och endast underkastas tillämpningen af de grundsatser, som på kongressen i Wien blifvit antagna. 3. Att traktaten af den 13 Juli 1841 måste underkastas en granskning gemensamt af alla de höga kontraherande parterna, med afseende på europeiska jemvigtssystemet och syftande till ryska maktens begränsning uti Svarta hafvet. 4. Att ingen makt må ega att yrka på rättigheten till utöfvande af något offentligt protektorat öfver den höga Portens undersåter, till hvilken lära de än må bekänna sig, men att Frankrike, Österrike, Stora Britannien, Preussen och Ryssland skola gemensamt medverka för erhållande från ottomanska regeringens sida af en fullständig bekräftelse ech iakttagelse af de religiösa rättigheter, som blifvit särskilda kristna samfund tillerxända, samt således, till sina inbördes religionsförvandiers fördel, tillgodogöra de välvilliga afsigter H. M. sultanen visat sig hysa, utan att deraf fär uppstå nägon kränkning af hans värdighet eller af hans kronas oberoezde. I fall konferensen äter sammanträder, hoppas jag att hon skall erkävna, att ingen af de satser, hvilka jag nu framställt, skiljer sig frän protokollet af den 9 April, och att det till och med skulle blifva svärt att inom trängre gränser invesluta den granskning, som Frankrike, Österrike, Stora Britannien och Preussen vid denna tidpunkt formligen förbundit sig att gemensamt anställa i afseende på de lämpligaste medlen att betrygga det turkiska väldets beständ, vid att ansluta frågan derom till den om allmänna jemvigten i Europa. De sednaste meddelandena från baron von Hibner berättiga mig redan att yttra, det grefve von Buols äsigt öfverensstämmer med min, och att han uppfattar i öfverensstämmelse med mig de garantier, hvilka Europa har rätt att fordra af Ryssland till säkerhet att icke utsättas för ett förnyande aflikartade förvecklingar. Sådant är, hr baron, det svar som kejsaren befallt mig att afgifva å grefve Nesselrodes not. Ni torde benäget öfverlemna grefve Buol en afskrift af detta svar och anmoda honom att, om så låter sig göra, smankalla konferensen till afhörande af dess innehåll. Med ett ord, den skrifvelse, som utgått från kabinettet i S:t Petersburg, förändrar ingenting uti den närvarande ställningen, utan skall, enligt den åsigt som hyses af H. EK. M:ts regering endast tjena till att än vidare tydliggöra densamma. Emedan Ryssland ännu föredrager att göra sina afsigter gällande på ett praktiskt och positift sätt, fortfara Frankrike och England uti sin ställning af krigförande makter, och alldenstund furstendömena icke hafva blifvit utrymda, skola Preussen och Österrike utan tvifvel inse, att de förbindelser, som äro grundade på traktaten af den 20 April, och hvilka, i hvad rörer Österrike, erhällit en ny bekräftelse genom denna makts särskilda traktat med den höga Porten, fortfara att vara fullt gällande och nu hafva uppnätt tiden för sitt fullgörande. Emottag o. s. v. Drouyn de Lhuys. TYSKLAND. Journal de Francfort,, hvilken, som bekant, hittills varit ansedd som Rysslands halfofficiella organ i Tyskland, innehåller följande högst märkvärdiga korrespondens från Wien, nom 1500 slag, hvilket antal man icke kunde öfverskrida utan att förorsaka hans död. Grymheten var till den grad förfinad, att man ville hålla honom vid lif för att använda honom