Aftonbladet – 18 augusti 1854, sida 2

nom 1500 slag, hvilket antal man icke kunde öfverskrida utan att förorsaka hans död. Grymheten var till den grad förfinad, att man ville hålla honom vid lif för att använda honom till det strängaste trälarbete. Det blef ett långvarigt lidande; men en sådan själ är stark genom sin tro på Gud och fäderneslandet. Den berömde skalden Sierocinski dog 1837 med tre af sina olyckskamrater. Han hade blifvit ställd för rätta och dömd 1831, och man gjorde honom till soldat oaktadt han var en gammal man och prest. Den olycklige fick en lans i handen, sattes upp på en häst, och måste föra gränskosackernas ansträngande lif och göra jagt efter tartarer och smugglare. Auktoriteterna i Siberien voro klokare än regeringen i Petersburg, och funna att han kunde göra mera gagn såsom lärare i en militärskola. Nu fattade denne svage och klent byggde man, men hvars själ var kraftfull, den mycket djerfva planen att efterhärma och öfverträffa Beniowskis djerfhet, att göra med hela Siberien, hvad denne gjort med Kamtschatka: att upphetsa och beväpna de dömda, ja hela Siberien. Detta land, som styres soknevis, skulle otvifvelaktigt hafva vunnit genom en skiljsmessa från det stora kejsardömet, som odlar den södra delen, men förvandler den norra uti en ödemark. De gamla stammarne emot norden, som voro så lyckliga vid sitt nomadlif och som blifvit förbjudna att draga omkring med sina renhjordar, lefva blott af jagt, eller rättare, de dö bort och försvinna såsom indianerna i Amerika. En vidsträckt sammansvärjning bildade sig; om man icke kunde göra motstånd, så ämnade man med vapen i hand slå sig igenom till Buchariet, möjligen till Indien. Tre af de sammansvurne blefvo förrädare. Saken undersöktes i Petersburg och drog ut från 1834 till 1837; den orubblige Sierocinski bis behöll ostördt själslugn och skref vers i fängelset. (Forts. följer.)