Aftonbladet – 18 augusti 1854, sida 2

peschen från grefve Nesselrode till ryska sändebudet i Wien furst Gortschakoff! Min furste! grefve Esterhazy har meddelat mig den lepesch, genom hvilken hans kabinett uppmanar o6s att sätta en gräns för de närvarande förvecklingarne senom att icke. längre framskjuta våra operationer på andra sidan Donau och genom att utrymma furstendömena inom kortaste möjliga tid. Anförande säsom skäl för denna önskan Österrikes och Tysklands fördelar, som sägas skola blottställas senom en förlängd och längre utsträckt kamp vid Donau, stödjer sig grefve Boul derpå, att vårt besöttande af furstendömena varit krigets hufvudorsak. Vi bedja honom att härvid få göra några anmärkningar. Donaufurstendömenas besättande hade icke förhindrat underhandlingarnes öppnande och fullföljande, Det var icke detta steg, som framkallade åsidosät tandet af Wienernoten, förkastandet af de förslag, som med Österrikes deltagande och bifall gjordes i Olmätz, ej heller dea fullkomliga förändring, som inträdde uti de förutvarande grunderna för underbandlingarne. Om alla förlikningsförslag sedermera misslyckats, kan österrikiska kabinetteticke undgå att inse, det sådant berott af belt andra, mera invecklade omständigheter och orsaker, i afseende hvarpå vi nu föredraga att iakttaga tystnad, för att undvika obehagliga beskyllningar. Vihafva med tystnad bemött Frankrikes och Epglands uppfordran, emedan denna var affattad uti en stötande form, förutgicks af öppna utmaningar och befanns blottad på alla reciprocitetsförhållanden. Om kriget har blifvit en följd deraf, så må orsaken dertill rättvisligen mindre sökas uti beskaffenheten af värt svar, än uti den ton och de uttryck, som framkallat detsamma. , Huru härmed än må förhålla sig, så, i fall eniigt österrikiska regeringens äsigt furstendömenas fortsatta besättande har varit anledningen till kriget, skulle säledes blifva en följd att, när detta besättande kommer att upphöra, sjelfva kriget äfven i och med detsamma skall upphöra, helst då fientligheterna skola blifva afbrutna. Är väl Wienerkabinettet i tillfälle att gifva oss någon säkerhet derför? Det kan icke undgä dess uppmärksamhet, att, alltifrån det första ögonblicket, då Porten förklarade oss krig, isynnerhet sedan kriget, utsträckt utom Turkiets gränser, inom våra haf och på våra egna kuster, fått en ojemförligt större omfattning, så har äfven besättandet af furstendömena, hurudan än dess ursprungliga egenskap kunnat vara, numera, för oss, icke blifvit annat än en militärisk position, hvars bibehällande eller uppgifvande framför allt beror af strategiska bevekelsegrunder. Det är således naturligt, att vi åtminstone mäste veta, hvilken trygghet från denna sida Österrike kan erbjuda oss, innan vi af undseende för Österrikes ställning frivilligt uppgifva den enda position, hvarifrån vi, om vi skola gä anfallsvis till väga, med nägon utsigt till framgång kunna söka återställa jemvigten till vår fördel, då den öfver allt annorstädes är missgynnande för oss; ty om fientligheterna fortfara, om vestmakterna, befriade från all fruktan för Turkiets säkerhet, få fria händer att sedermera begagna all sin användbara styrka, för ati inkräkta vära asiatiska eller europeiska kuster, i afsigt att aftvinga oss oantagliga fredsvilkor, så är det tydligt, att Österrike skulle hafva äskat af oss ett offer, som ledt till värt både moraliska och materiella försvagande samt således till en ren förlust. Att fordra af Ryssland att detta skall helt och hållet öfverlemna sig ät sina fienders näd, när dessa icke dölja sin afsigt vara att nedslä eller inskränka detsammas makt, att utsätta det för alla de anfall, som dessa kunna finna lämpliga att göra, och tvinga det att öfver allt blott gå försvarsvis tillväga, att slutligen, i fredens namn, beröfva det alla medel att göra denna fred för sig hvarken förstörande eller vanhederlig, detta skulle vara en handling, så stridande emot alla billighetsreglor, emot alla krigareärans grundsatser, att en dylik tanke, åtminstone smickra vi oss med denna förhoppning, icke ett enda ögonblick kan uppstå hos kejsar Frans Josef. Då Wienerkabinettet meddelade oss protokollet af den 9 April, framhöll det för oss den ovilkorliga förbindelse, det inför vestmakterna iklädt sig, att genom alla medel utverka furstendömenas slutliga utrymmande; men då Österrike iogick denna förbindelse, bar det icke kunat afsäga sig valet af det medel, som för detsamma kunde synas lämpligast till förbindelsens fullgörande, det nemligen, att sätta Ryssland i stånd att med bibehållen heder och säkerhet skrida till furstendömenas utrymmande. Just den förbindelse Österrike iklädt sig, gifver det tvärtom rättighet att inför vestmakterna yrka derpä, att dessa icke genom några öfverdrifna päståenden förhindra fram sängen af Österrikes bemödanden. Likaså förhäller det sig äfven med de Österrikes och Tysklands hbanlelsintressen, hvilka aberopats emot förlängningen eller atsträckningen af vära militäriska operationer. De berättiga Wienerkabinettet att inför vestmakterna andraga alldeles samma skäl som inför oss; ty om Österrikes och hela Tysklands iotressen kunna tillfälligtvis komma att lida af våra krigsrörelser vid Donau, så skola de med ännu mera skäl och i ännu högre grad kunna anses komma att lida, likasom öfriga neutrala makter, af det krigstillstånd, som Frankrikes och Englands sjörustningar åstadkommit uti Svarta hafvet, uti Nordsjön och Östersjön. Mä derföre österrikiska kabinettet, moget öfverväzande dessa omständigheter, inför oss förklara sig öfver den säkerhet det i sådant hänseende kan erbjuda oss, och af uniseende för Tysklands önskninzar och intressen skall Rysslands kejsare finnas benägen att ingå i underhandling om en bestämd tid för furstendömenas utrymmande. Wienerkabinettet kan på förhand vara öfvertygadt, att H. M. i lika hög grad lifvas af begär, att så fort som möjligt sätta en gräns för de förvecklingar, som för närvarande hvila tungt öfver alla europeiska statsförhällanden. Vär höga beherrskare vill ännu freden och bar alltid velat densamma. Haus afsigt är icke, vi hafva förklarat det och vi upprepa det ännu en gäng, hvarken att till en obegränsad tid förlänga furstendömenas besättande, eller att der anordna er ständig besittning, eller att införlifva dem med sina stater, ännu mindre att fullkomligt omstörta det ottomanska väldet. På denna srund gör ban ingen svårighet vid att underskrifva de trenne hufvudpunkterna uti protskollet af den 9 April. Turkiets orubbade bibehållande. Denna punkt innefattar ingenting, som stär i strid med hvad vi hittills anfört och den skall icke kränkas af oss så länge den vederbörligen iakttages af de makter, hvilka för närvarande hafva besatt sultanens sjöoch landområden. Furstendömenas utrymmande. Vi äro beredda att skrida dertill dä vi erbållit lämplig säkerhet. Befästandet af de kristnas rättigheter i Turkiet. Utsäende från den åsigten, att de medborgerliga rät tigheter, som komma att tilldelas Portens kristna undersäter, mäste vara oskiljaktiga från deras religiösa rättigheter, såsom protokollet äfven stadgar, och att de skulle blifva utan kraft för våra religionsförvander, om dessa vid förvärfvandet af nya rättigheter icke fingo bibehålla sina äldre, bafva vi redan förklarat, att, si snart de i sådant afseende hos Porten framställda fordringarne blifvit uppfyllda, är anledicke såsom Österrike bygga sinnrika fängelser, hvilka den dömde tvingas att utföra trälarbete.