Aftonbladet – 16 augusti 1854, sida 2

dom skall blifva större och fätt det nedslående svaret att den skall blifva mindre. Doktor Säve ville ej ingå i någon jemförelse mellan spöstraffet och straffarbete; den fördelen finnes dock hos det sednoare, att det ej lemnar de blå märkena på ryggen och en för lifvet förlorad hederskänsla. Spöstraffet är äfven af tidehvarfvets odling utdömdt. Hvad som förmildrar fruktan för fängelsernas otillräcklighet, är den upplysning tal. fått från. fångstyrelsen, att straffanstalterna skola vara tillräckliga. Prosten Melander trodde att det föreslagna bestraffningssättet förr träffar brottslingens samvete och är mer det rätta, än det som med blodiga runor på hans rygg vill inrista samvetslagen. Arbetet är en förändring i fångens tillstånd, dä han under ransakningen ej fått arbeta. Skälet hvarför utskottet ej föreskrifvit att straffarbete för första resan stöld skall undergås i ensamhetseller gemensamhetsfängelse är det att cellfängelser ej finnas i alla län. Prosten Torsell. Doktor Broman har redan anspelat på talarens dubier om fängelsernas otillräcklighet. Han önskade att utskottet bättre hade utredt denna del af frågan. Tal. hade förskaffat sig en uppgift från justitiestatsexpeditionen, enligt hvilken antalet under ett af de sednaste åren af de personer som undergått fängelsestraff uppgick till 2,678. Om nu af dessa en del skola undergå straffet på kortare tid än: ett år, så är det deremot flera som fylla fängelserna. under flera är. Tal. hade beräknat att antalet af de: personer, som efter den nya lagen skola undergå straffarbete, efter någen kort tid af lagens tillämpning skall utgöra pr medium för år 6000. Staten skall således vara beredd att emottaga 4000 fångar öfver de nu inom fängelserna befintlige. Tal. genomgick fängelsetillgångarne och kom till det resultat, att utan stora tillskott af staten för nya fängelsers uppbyggande straffen ej kunna verkställas. Prosten P. C. Arosenius ansäg ej rådligt att vidtaga en så genomgripande förändring, innan man först försökt straffets tillämpning och verkan i en mindre sfer. Angående sättet äro äfven de lagkloke stridige antingen det skall genomgås i cell eller allmänt fängelse. Följden blifver en återgång till det utdömda gemensamhets-fängelsesystemet, ett anullerande af cellsystemet, som kostat staten så mycket och hvilket man utlofvat skulle medföra så vackra resultater till brottslingarnes förbättrande. Prosten Tellbom. Uti Österrike, Sachsen, Bajern,. Wiärtenberg och Mecklenburg användas inga fysiskt affliktiva straff. Uti Preussen, der på länge intet blifvit vidgjordt, användas de jemte fängelsestraff. I Frankrike, hvarest straffen äro mycket härda, ehuru lindring äfven der skett genom 1824 och 1832 ärens författningar, och hvarest de stränga straffen ej kunde qvarstå, om de ej mildrades genom detta lands processform medelst jury, äro de sällsynta. Man har sagt att då de fysiskt affliktiva straffen duga inom armåen, är det ej skäl att afskaffa dem för brottslingar; men man bör besinna att det länge varit en önskan att prygelstraffen äfven måtte försvinna. Om skeppsbord torde de vara nödvändiga för den ögonblickliga lydnadens skull; inom familjen lära förständiga föräldrar ej använda kroppsaga utom i barnets spädaste ålder. Hvad straffarbetet vidkommer, föreställer jag mig att allt straffarbete ej skall försiggå uti cell; att gemensamhetsarbete om dagarne ej kan kallas en återgång till det gamla systemet. Det har blifvit sagdt, att den allmänna säkerheten genom: denna lag skulle minskas. Tal. tror det ej; han för-modar att dessa straff skola afskräcka, lika mycket: som de fysiskt affliktiva, genom hvilka nägon förbättring ej kan frammanas,idå menigheten känner mer afsky för straffen än för den straffade brottslingen. Möjligt är det att det kommer att kosta; men detta kan ej afhälla tal. från förordande af införandet af ett förnuftigt straffsystem. Prosten Gahne instämde. Prosten Kuren har ej velat motsätta sig hvad utskottet önskat besluta; han har gjort detta, emedan det föreslagna straffarbetet är mindre vanhedrande än spöstraffet. Heder och vanheder äro visserligen relativa begrepp; men vi mäste väl i detta rätta oss efter tidens fordringar. Fängelsestraffet, med sitt ensamma lemnande ät begrundandet af ett framfaret lif, är mer egnadt till förbättring än de kroppsliga marter, med hvilka samhället förr velat förskaffa sig upprättelse för öfverträdandet af dess lagar och hvilket då, när uti straffet äfven ingick fordran på hämnd, var förlätligare än i våra dagar, då i straffet jemte försoning bör ligga upprättelse. Domprosten Björling talade äfven för spöoch risstraffens borttagande; , men var tveksam om det man satt i stället vore det lämpligaste. Isynnerhet blefve lindringen allt för märkbar för de itererade förseelserna hvilka nu, derför att de förnyas, straffas med spö, men som hädanefter skola förvandlas till vatten och bröd, beräknadt blott efter värdet af det stulna. Hofpredikanten Wensioe kan ej gilla offentligheten uti de fysiskt affliktiva straffen, som väcka medlidande hos åskådaren för delinqventen, som derigenom förvandlas till martyr. Brottet haren stor slägtskap med fåfängan, som smeker honom, då han inför den gapande hopen kan tigande undergå sitt qvallfulla straff, och hos hvilken ban väcker beundran för sig i stället för afsky mot sig. Just derföre att talaren tror att förbättring ej kan följa af dessa straff, önskar han deras upphörande. Förbättring är visserligen icke det enda momentet, som bör ligga uti straffet; ty då skulle man genom konseqvent tillämpning deraf komma till den absurda satsen att den som ej kan förbättras skall ej heller straffas för en förseelse. Vatten och bröd kunna väl ej förnekas vara fysiskt affliktiva, men de medföra. ej den nesa som spöstraftet. Arbete är ej i sig sjelf ett straff, då menniskan behöfver arbete för sitt välbefinnande, men arbete kan blifva af den natur att. det kan anses som fysiskt aftliktift. Tillstyrker bifall. Hofpredikanten Hasselrot delade tillstyrkandet. Taaren har gjort sig den frägan hvad som förstäs med straff, och tror att dermed förstås dels förbättring, dels rättvisa, då man mäste afse den af brottslingen störda samhällsordningen. Ur deana synpunkt trodde balaren att spöoch risstraffen ej motsvara sin bestämmelse, de kunna ej innebära lika rättvisa för samma sorts brott, begångna af olika personer; för båda medföra de fysisk smärta, men för den, som innu bar hedern qvar, dertill själstortyr, då deremot för den som är utan heder, med svedans försvinnande allt ir öfverständet. Dessa straft strida dessutom mot den rristliga kärleken, som bjuder öfverseende mot feande bröder. Det är visserligen sannt att det är orottet, ej straffet, som skämmer; men genom strafens beskaffenhet har hos oss begreppen blifvit förrexlade, ty den, som slitit spö, kan aldrig erhålla nedborgerligt erkännande, han kan ej förbättras, han är aldrig arbete, han måste besluta sig att svälta ill döds eller att äter stjäla. Erfarenheten visar iuru dessa stränga straff mångfaldigat brotten, och lå mildring i straffen inträdt, brotten minskats, ty mm brott af första och andra resan stöld, hvilka nu nera icke bestraffas med spö utan försonas med vaten och bröd, hade tilltagit, under det tredje och fjerle resan stöld, som ännu beläggas med spöstraff OEI NATET 01 1