Aftonbladet – 16 augusti 1854, sida 2

dröjt så länge vid denna qvinnas lif. Jag svarar, att fullkomlig kännedom om individens öde inviger oss mera i den ryska själens hemligheter än någon berättelse, någon bok, något meddelande. Det är blott alltför ögonskenligt, att Ryssland är ett straff; den vigtigaste frågan är, huruvida den ryska själen nu är träffad deraf. Midt under slag och förödmjukelser visa dessa olyckliga en märklig känslolöshet. Man förstår mycket sällan deras språk, och äfven om man förstode det, skulle deras rättvisa misstro till de stånd, som plåga dem, förhindra dem att öppna sina hjertan. Deras tillvaro är så osäker, deras käraste förbindelser äro så litet betryggade, att de hysa en stor fruktan för att misshaga, och den sam besöker dem finner leende ansigten. De äro, rädda för att synas olyckliga, och äro nära att be om tillgift för de lidanden man tillfogar dem. Huru skall jag kunna uppfatta den sanna meningen, den hemliga tanken af en verld utan röster? Man kan med nöd gissa sig till ett och annat af de djupa och sorgliga toner, som den skenbart muntre mannen låter höra när han är ensam, när han arbetar, när han om morgonen fördjupar sig i de ofantliga skogarne. Cotya lät mig se in i en hel verld. Blotta åsynen af henne, i förening med hennes historia, förklarade för mig många saker, som jag läst utan att förstå. Då jag betraktade henne en enda gång, undslapp mig blott två ord: ett krossadt bjerta. IV. Ett faktum säger mer om den ryska armecn än alla ord, och det är männernas sällsynthet i Ryssland. Qvinnornas större antal faller genast i ögonen, och det bekräftas ännu mera genom de olika förbindelser till hvilka ma tvingar dem; man låter heldre en 12 års goss gifta sig med en qvinna om 25 eller 30 år, nä att hon skulle förblifva ogift.