Aftonbladet – 16 augusti 1854, sida 2

att de hederliga och rättskaffens män, hvilka tillbjudit henne sin hand, hade skrämt hennes fina känsla och icke motsvarat hennes obestämda, poetiska önskningar. Antingen hon var bättre eller tarfligare klädd såg hon ut som en förnäm dam, full af ädelhet och mildhet; hon hade ingen stolthet, men icke heller något slafviskt i sitt sätt. En enda omständighet erinrar om hennes fordna förhållanden: vid besök hos de damer, som hon så innerligt är tillgifven, kysser hon dem på österländskt sätt ödmjukt på handen. Tiden går; den vackra Cotya kan nu vara omkring 47 år gammal. Hon vistas för närvarande hos en gammal aktningsvärd fru, som ännu i sitt åttionde år lefver af sitt ar-. bete. Madame Paul, en gammal fattig fru, som derjemte har den olyckan att vara puckelryggig, delar sin boning med henne. Jag vet icke huru de stå sig, men oaktadt deras stora fattigdom se de sig ännu i stånd att göra godt emot sina nödställda grannqvinnor. Cotyas hjerta blef för några få år sedan satt på ett märkvärdigt prof. På gatan mötte hon en ålderstigen, fattigt klädd fru, som hon tyckte sig känna. Förunderliga ödets skickelsel Det var hennes förra herrskarinna, som blifvit fattigare än hon. Cotya närmade sig henne, helsade och kysste henne på handen; den andra blef förvirrad och förundrad och lät från sitt öfverfulla hjerta undslippa några ord om sin olycka, sin stora nöd. Ack, madamep,, utropade Cotya, och i sitt hjertas öfverströmande godhet gjorde hon sig åter till slafvinna; ni är beständigt min herrskarinna, och hvad jag eger är ert. Hon hade just samma dag lemnat sin tjenst och var i besittning af penningar. Hon skyndade till sin vindskammare, som var nära intill, kom raskt illbaka och lade alla sina sammansparade yenningar i damens händer. Denna kunde tacka renne blott genom att utgjuta tårar. Mina läsare förundra sig kanske deröfver, utt jag i ett kort arbete, der jag blott uppäknar Rysslands lidanden, för att komma till lem, hvilka liksom sätta kronan derpå, har