Aftonbladet – 16 augusti 1854, sida 2

armar bar hon en bricka med tkoppar. Hon spilde litet och tycktes svigta under den lätta bördan som en poppel för en vindflägt; hon smålog öfver sin svaghet liksom för att ursäkta den. Man frestades snarare att be om ursäkt för det man lät sig uppassas af henne. Hennes behag, hennes språk, hennes skönhet, som mera föll i ögonen genom sina konturer än genom sin friskhet, väckte föreställningen om en förklädd rysk prinsessa; men hennes klara ögon med deras uttryck af godhet och ömhet gåfvo henne ett helt annat behag, än man i allmänhet finner hos de aristokratiska klasserna. Detta uttryck af godhet, mildhet, medgörlighet, uppmuntrade blott alltför mycket den oblyga djerfheten och var för den stackars flickan en ständig anledning till förlägenhet. De unga, lättsinniga, lyckliga verldens barn bedröfvade med sin mindre passande förföljelse detta redan så nedtyngda hjerta. Hon var öm och ren i själen, ren utan att hafva någon förtjenst deraf, kall såsom polernas is. I detta afseende tycktes hon hafva förblifvit vid samma ålder, som då hon bortröfvades, Hon tyckte om ensamhet. Af sig sjelf och utan presterlig inflytelse gick hon flitigt i kyrkan. Hon hade blifvit mystiker, om hon haft något mera bildning. Det var troligen för att mera obehindrad kunna njuta lugnet, hängifva sig åt drömmerierna och bedja efter håg och lust, som hon lemnade sin tjenst, satte sig för sig sjelf och födde sig med sömnad. Detta är en osäker ställning i Paris, der fruntimren förtjena så litet. När hon en gång saknade arbete gaf hon sig ånyo ut att tjena; men så snart det var henne möjligt, återvände hon till sitt ensamma lif, der hon, med blicken ut öfver hustaken i Paris, kunde ostörd drömma om sin födelsebygd och sin slägt. Hennes beskyddarinnor släppte henne aldrig ur sigte och rådde henne ofta att gifta sig, då hon ingalunda saknade friare. Hon har likväl alltid gjort uppskof dermed, om det nu var derföre att hon, såsom alla tungsinta hjertan, var rädd för att låta trösta sig, eller derföre