Aftonbladet – 14 augusti 1854, sida 3

Presteståndet. Lördagens aftonplenum. Statsutskottets betänkande n:o 211, angäende förlängning af arbetstiden för jernvägsarbetet mellan Köping och Hult, bifölls, ehuru doktor Björkman ville fästa det vilkor dervid att i fall arbetet ej efter den prolongerade tidens utgäng vore färdigt, detsamma i sitt då befintliga skick borde tillfalla staten. Hofpredikanten Wensioe hade önskat den förän dring att en annan slutpunkt blifvit vald än Hult, som allt tydligare visat sig olämplig; men då detta väl nu ej låter sig göra, uttalade ban detta som sin reservation. Prosten IHolmberg upptog dessa yttranden och förklarade att utskottet ej kunnat bestämma nägon annan ändpunkt än den, efter föregåogna noggranna undersökningar, af K. M:t föreslagna. Doktor Sandberg ville ej heller motsätta sig det begärda uppskofvet; ty afslår man detta nu, får ständerna uppbära beskyllningen derför att det ej blir någon jernväg af. Talaren hade vid första frågan om jernväg rädt ait se sig väl före, och förklarat at! han ej hyste så stora förhoppningar om denna jernväg. Bevillningsutskottets betänkande n:o 19, rörande städernas saluaccis, bifölls. Samma utskotts utlåtande n:o 20, angående post bevillningen. Utskottet, som frängätt sitt förra beslut, har föreslagit ett medelporto af 4 sk. samt för högre lodtal lindring enligt 1785 års förordning. Prosten Wåhlander kunde ej fatta, att denna nedsättning skulle medföra någon lättnad för korrespondenterna. Den enda lättnad som möjligen häraf upp stode, vore lättad uppbörd för postverket, men den är ej så invecklad att för dess skull något behöfver göras. Olägenheterna ansåg talaren deremot betydlig. öfvervägande; dessa utgjord: förminskad inkomst för staten och betydligt fördyrad administrationskostnad, hvarigenom staten skulle få vidkännas stora tillskott. Fördelen af en ökad korrespondens kunde ej talaren erkänna; de som nu behöfva skrifva, skrifva ändä, och att andra skrifva är ingen vinst. Slutsatsen af alltsammans var att olägenbeterna voro så öfvervägande, att talaren ej kan annatän afstyrka förslaget. Han medgifver visserligen att ett medelporto kan vara en vacker ide, men om svenska staten kan uppoffra tiere hundra tusen riksdaler för en id, betvifiade talaren. Om staten anser sig hafva råd att göra något för sitt postväsende, önskar tala