Aftonbladet – 12 augusti 1854, sida 2

RIKSDAGEN. Ridderskapet ech Adein. Gårdagens plenum. Grefve A. Gyldenstolpe väckte motion, att tolag ej skulle beräknas ä den tull, som blifvit åsatt bräder och bjelkar, alldenstund meningen väl ej varit, att skaffa åtskilliga städer inkomster. Denna motion besärdes pä bordet, och skulle först förekomma i morsondagens plenum, samt derefter lagutskottets betänkande Ae 37. Derefter förekom statsutskottets utlåtande JM 191, angäende återremisser i skatteförenklingen, i sammanhang hvarmed bondeståndets inbjudning upplästes. Vid hemställan om dagsverksräntans förvandling till penningar erhöll br v. Hartmansdorff först ordet, och gejomgick de skäl, som-han ansäg tala deremot, och hvilka han vid frågans behandling förut framställt, men hvilka han nu upprepade, på det att, i händelse nägon vid förutvarande tillfällen varit frånvarande, densamme mätte veta hvarom frågan är. Och anböll han att ständet måtte med vidblifvande af sitt förut fattade beslut lägga punkten till handlingarne. Frih. Palmstjerna genomgick en historik af frågan från 1829. Ansåg att det af Kongl: Maj:t framlagda förslag var bäst; men det förkastades. Utskottets förslag hade understödts af tal. emedan han hoppats, att det skulle tillfredsställa de olika äsigterna, men då så ej skett, och utsigt tyckes vara att det förevarande har mera sympatier, så talade han för dess antagande. Tidpunkten medger detta utan förlust hvarken för kronai eller löntagaren, sä länge 1832 ärs myntfot qvarstär. Man har och den fördelen att veta, hvad man fär, som ej är förhållandet med spanmål, hvilken fluktuerar i pris och hvilken nu synes vilja återgå till det pris den hade före 1840. Enda farhägan är, att i en aflägsen framtid, genom upptäckter af en stor mängd ädla metaller, civilisationens behof deraf skulle blifva öfverfylldt och deras värde derigenom förminskas. Men när inträffar detta? Ovisst om någonsin, då civilisationen utbreder sig öfver förut obetydligt kända trakter, och massor af utvandrare strömma frän Europa, hvilka upprätta der nya stater och dessa förhållanden föranleda behof af ädla metaller. Således kan denna farhåga ej inträffa i nägon af de nu lefvandes tid, och om den en gång inträffar, så blir det de då lefvandes omsorg att förebygga olägenheterna deraf. För en så aflägsen farbäga bör man: ej-lemna frågan i en obestämd ställning, hvärigenom svårt torde blifva att komma till ett slut. Om deremöt förslaget bifalles, så är den löst på ett tillfredsställande sätt, sedan den varit föremäl för så mänga bekymrande öfverläggningar. Genom antagande af det föreslagna vinnes en förmedling af intressena, att mån vet hvad man får, och en förenkling i uppbörden. Tal. hoppades att ridderskapet och aieln här skulle gå de andra stånden till mötes, säsom ridderskapet och adeln alltid visat sig göra, då deras begäranden bållit sig inom grundlagens gränser. Hvarföre tal. yrkade bifall. (Flere bravo ropades). : — Hr v. Troil: Den fråga, som under så många är begagnats till utsående af misstro, och så länge utgjort ett så flitigt begagnadt agitationsmedel, nalkas nu sitt slut. Ty ståndens beslut äro hvarandra så nära, att skiljaktigheten mäste vika antingen i förstärkt utskott, eller genom ett eller två ständs ingående på de öfrigas beslut. Tal. förordade antagande af bondeståndets inbjudning och bifall till förslaget, samt redogjorde för de förändrade omständigheter, som föranleda dertill. Förut uppträdde man pockande, och då borde ingen eftergift ske; nu beder man, och dä bör man bevilja. En eftergift förut hade kunnat föranleda ökade anspråk; nu äro gränserna bestämda; hvadan tal. koppades af ståndets ridderliga anda, att det skulle bifalla. Man hade kunnat och bort vara nöjd med statsutskottets förra förslag; men då i flere år arbetats på att ingifva den föreställning att man ej borde vara nöjd, om ej dagsverksräntan blifvit satt i penningar, så trodde tal. att bondeståndet i denna