Aftonbladet – 11 augusti 1854, sida 3

gården, två trappor uppföre, till den boning, som sex år omslutit hans sjuklåger. Fransoserne visa nästan — isynnerhet i Revue de deux Mondes, i Debats och andra journaler — mer deltagaude för den stackars sjuke tysken, än han egna landsmän. Han klagade för mig mycket öfve ett mindre vänskapligt bemötande af de i Paris lef vande tyske litteratörer, hvilka till och med hade lå tit trycka om honom mindre angenäma saker i Köl nische och i den af bonom fordom med så rika bi drag försedda Allgemeine Zeituog,. Han klagade vidare öfver att också män af eljest ädelmodig ka rakter, hvilka tidigare, då han ännu skref för All gem. Zeitung, hade fikat efter hans ynnest oct hvilka han hade ingifvit mänga fruktbärande ide! för deras korstnärliga arbeten, nu, dä han ingenting mera kan göra för deras rop i verlden, ha glömt ho. nom och icke ens göra honom de smä tjenster, om hvilka han Bbedt dem i och för skyddandet af sin författarerätt. Han tror nemligen, att man i Berlin stulit hans Mephistophela, då man bragt baletten Satanella uppå scenen utan nämnande af hans namn. Men dessa menniskor misstaga sig, tillade han om de nu anse mig för maktlös; mina böcker hinna längre, än Allgemeine Zeitung. Några band blandade skrifter af Heine skola äter snart utkomma hos Hoffman et Campe i Hamburg, hvilka, som bekant, köpt förlagsrätten till hans äldre verk för en årlig ränta, som efter hans död skall öfvergå på hans fru: Äfven skaldens kusin, bankiren Karl Heine i Aamburg, som på frikostigaste vis förökat, ett af hans fader för skalden bestämdt legat och förrandlat det till en årlig ränta, ämnar låta denna öfvergå på hans enka, hvilket länder denne till icke ringa tröst uppå hans sjukbädd. -Ty han erkänner hvilken tacksamhet han är skyldig sin trogoa 1l6fuadsföljeslagarinna och vårdarinna, och alla hans iankar koncentrera sig i den önskan att ha gjort något för sin fru, dä han icke mer skall vara vid hen nes sida. Heine har vid detta och följande besök — jag måste helsa på honom hvarje dag under den korta tid jag vistades i Paris — berättat mig ännu ganska mycket om sig och sina minnen. Det är underbart, guru i denna halfdöda kropp själen häller sig icke olott vaken och frisk, utan äfven allt ännau dagligen förmår ur sig framskapa nytt för verlden. Med tillhjelp af en sekreter måste han såväl läsa som skrifva. Och dock blifva ännu de ifrån Hamburg sända tryckarken korrigerade af honom sjelf — af honom, som så of.a han ville kasta sia blick uppå mig, måste öppna sitt ögonlock med den friska handen och hälla det uppe så mycket det någonsin kunde gå! I raska, ifliga drag lät han engång våra gemensamma, döda och lefvande vänner passera revy. Somliga tecknade han med en Titians eller en Breughels färger, och it andra, hvaribland isynnerbet ät den sköne, spiri.uelle F. v. Hohenhausen, sände han de mest poetiska afskedshelsningar. — Romanförfattaren H. Clauren, hvars namn iterkallar många gamla kära minnen i den äldre 1violiga generationens hjertan, har den 2 Augusti ifgått med döden vid 84 ärs ålder. Hans egentliga amn var Carl Heun, hvaraf pseudonymen blifvit billad genom omflyttning af bokstäfverna.